Jag bara jobbar och hinner knappt leva, men lite har hänt iaf. Jag fick ett sånt infall som jag får en gång per år ungefär och klippte lugg. Än har jag inte ångrat mig, men det kommer väl. Sen har första antagningsbeskedet kommit och jag tror att jag har bestämt mig för att testa socialpedagog i Hultan. Det blir smidigast så och man kan ju alltid hoppa av om det inte känns bra. Det värsta med att jobba mycket är att jag blir på helspänn, minsta knyst och kroppen ställer in sig på vaksamhet, även hemma. Det blir svårt att sova även när jag är sjukt trött. Det värsta är nog, på ett sätt, när det inte är mycket att göra på natten, för då sitter man där och vet att det är ett måste att vara på alerten... men inget händer. Sen tvivlar jag ibland på mig själv, tröttheten kan spela en spratt, typ att jag tror mig veta att jag har låst ett skåp och sen står luckan öppen när jag går nästa runda, har någon brytit upp den eller är jag glömsk. Det är intressant hur snabbt man lär sig känna igen ljud när det är ett måste, jag vet precis vem som hasar fram i korridorerna eller vilka knäpp i väggarna som betyder att nån är uppe. Det är som att jag får superhörsel från att jag går in där tills att jag går av mitt pass. Men jag får erkänna att jag haft hjärtat i halsgropen mer än en gång, det är inte så svårt att sitta där och skrämma upp sig själv.

Luggen