vampyrkärlek

Jag känner att jag helt enkelt är tvungen att göra ett inlägg om den otroliga vampyrhypen som pågått ett tag nu. Jag har alltid älskat vampyrer men avskytt stålmannen och spindelmannenfjantar. Vampyrer är alltid snygga, mystiska och rör sig i fina miljöer. Vem skulle inte vilja vara en vampyr liksom. Matilda påbörjade en vampyrbok för några år sedan, det vore kul att få veta vad det blev av den? När man mest är hemma (som jag är nu med mitt ben) så är talbok en av de bästa underhållarna. Jag kan försvinna in i underbara historier trots att jag mestadels är trött och orkeslös. Jag vet inte om det beror på medicinerna som jag tar eller det faktum att man blir slö av att inte göra så mycket men jag kan inte koncentrera mig när jag läser (mer än det jag måste i kurslitt). Nu har jag börjat lyssna på twiligthserien och trots att jag är minst tio år äldre än tjejerna på metalkollot i somras som inte kunde sluta tala om dessa böcker och filmer så får jag lite samma känsla som dom. Jag vill vara 17 år, kär i en vampyr och vara med om en massa äventyr. Jag vill att livet ska vara så där romantiskt och fint. Min andra förälskelse denna höst är såklart True blood. Jag såg alla avsnitt under en helg och nu är det en lång väntan på nästa säsong. Min första vampyrkärlek var nog Brad Pitt i En vampyrs bekännelser.

dålig på att vara dålig

Idag har jag försökt reflektera över vad jag egentligen fick ut av Boliviaresan och jag kom fram till att det som är allra tydligast är att jag har en konstig känsla av att saker inte sker för intet. Jag tror inte att det finns en mening med allt som sker men jag tror att man kan ge saker som sker en mening.

Min första vecka i Bolivia var helt underbar men fruktansvärt tuff på ett sätt. Jag är riktigt dålig på att vara dålig på saker. Jag undviker i stor utsträckning alla tillfällen och situationer där det kan tänkas hända att jag är dålig på något. Visserligen har jag blivit bättre och bättre på att utsätta mig för sådant som jag känner mig osäker inför, men vägen var lång innan jag ens skulle komma på tanken att misslyckas med något. Jag var rädd för hur det skulle kännas. Jag har trott att jag inte skulle klara av att misslyckas på en tenta eller spela fel på en spelning. Och sen kommer jag då till detta underbara land med idel leende människor, kindpussar och varma famnar. Omtänksamheten om varandra visste nästan inga gränser och solidariteten var närvarande i alla möten. Jag kände genast gemenskap med dessa Bolivianska folk och ville veta allt. Där tog det stopp. Jag kunde inte ställa en enkel fråga eller ens tala om vädret. Alla konversationer som jag var delaktig i skedde genom en tolk. Jag stod som en åskådare på sidan av när de andra i gruppen skapade kontakt och jag kände mig överflödig.

Det som jag upplevde de här första dagarna var otroligt jobbigt och jag talade även med min lärare om det och frågade varför han tog in en person som inte alls kan tala språket. Han motiverade det med att det inte räcker med att kunna ställa en fråga på ett språk om man inte vet vad man ska fråga efter och att han inte kan begränsa kompetensen efter språket eftersom det är enklare att lära sig spanska än att lära sig humanitet. Det blev lite lättare för mig efter det och jag förstod fler och fler ord för varje dag. Eftersom språk är så mycket mer än uttalade ord så hade jag nog föreställt mig att jag skulle ha lättare att tolka och tyda än vad det faktiskt var. Den kulturella skillnaden mellan länderna yttrade sig mycket i kroppsspråk och andra gester. Jag tänkte mycket på Freire och språkets betydelse och det var intressant att applicera hans tankar på min upplevelse.

När jag brutit min fot och de andra i gruppen åkte vidare hamnade jag ensam i en familj precis som jag bävat för, men ännu värre, jag var helt beroende av att kunna kommunicera med dem eftersom jag inte klarade mig själv. Och det var inte alls farligt. Jag kände snarare ett stort lugn sprida sig i mig. Ett lugn som jag inte visste att jag hade. Min pappa sa igår att han gått här hemma i Sverige och bara väntat på att jag skulle bryta ihop och ringa hem och skrika -ta hem mig. Min mamma har sagt samma sak. Hade någon frågat mig innan resan hur jag trodde att jag skulle reagera i en liknande situation hade jag nog vart beredd att hålla med mina föräldrar.

Nu fick jag helt plötsligt en chans att åka tillbaks till Bolivia och få en helt annan upplevelse. Jag har ett helt år på mig att lära mig spanska och jag är helt säker på att jag kommer få ut otroligt mycket mer av den resan än vad jag hade fått med mig om jag genomfört denna. Nu är dom andra i klassen hemma igen. Deras resa är över medan planeringen inför min precis har börjat.

spel

Här är några av mina absoluta favoritspel. Jag har haft en hel del tid till just spel sen jag bröt benet och det är härligt. Det bor nog ett litet spelfreak i mig skulle jag tro.


Plants Vs. Zombies är ett helt fantastiskt spel som aldrig upphör att förvåna. För varje ny zombie eller bana som du ser tänker du att -nä, nu har jag sett allt. Man kan välja att vara zombie eller den som äger tomten och som planterar blommor för att zombiezarna inte ska lyckas komma in i ditt hus och äta upp din hjärna. Det finns en hel del skojsiga tricks som man kan lära sig under spelets gång och dessa kan vara allt från att få zombiezarna att odla mustach till att lära dem att dansa. Jag lovar att det är beroendeframkallande och skojigt.



Machinarium är ett mysigt litet spel som går ut på att en liten robot ska hjälpa olika andra robotar och rädda sin kompisrobot. Det är ett klurigt spel som definitivt ger huvudbry i flera dagar om man inte fuskar förstås. Ibland är det lite frustrerande för man tycker att man har klickat på allt och vänt på minsta lilla skruv och ändå har man inte lyckats räkna ut hur allt hänger ihop. Det är gulligt och otroligt smart. Allt finns där av en orsak. Jag kan varmt rekomendera att testa detta spel nu i höstrusket.



Lolo är oxå ett klurigt spel där du ska ta dig genom olika labyrintliknande banor med olika hinder. Framförallt måste man tänka tre steg före varje drag och det är riktigt kul att klura på hur man ska få sin blå lilla bollgubbe i mål.


I garden defense ska du skydda din trädgård mot ohyra genom att placera ut olika trädgårdsatteraljer så som trädgårdstomtar och kissande statyer. Det är inte så klurigt men fina färger och ganska kul ändå.

...

Idag blev det lite rullstolsshoping i Vetlanda. Alla som påstått att man inte kan köpa sig lycka har fel:) Jag har inte tänkt på mitt ben eller mina ärr på hela dan.




Smycken från kapahls serie Vintage stories

stygn

Idag har jag vart på Vvik sjh för att ta bort stygnen och byta gips. Jag blev ganska förvånad på ett obehagligt vis när de tog av gipset och jag fick se hur allting såg ut. Jag har ju tänkt en hel del på hur ärren kommer se ut men jag hade nog inte föreställt mig att det skulle vara mer än ett par cm på varje sida. Efter att gipset var uppspräckt och äckliga blodiga förband var borttagna skymtade jag ett ca 18cm långt ärr på utsidan av benet och ett 10cm långt ärr på insidan. Inte kul. När de tog bort stygnen började jag kallsvettas och jag tror att det var för att jag återigen sedan den här olyckan skedde fick en känsla av overklighet. Det här kan ju helt enkelt inte ha hänt mig och absolut inte på det här viset. Man bryter inte benet av att posa.
Jag har pissont och inga tabletter tycks hjälpa. Det gör liksom lite ondare nu bara för att jag vet vad det är som gömmer sig där under gipset. Jag har läst en del om ärr idag och tydligen har dom i allafall snittat mig enligt de langerska linjerna vilket talar för att det ska läka bättre. Däremot tejpade dom inte något nu efter att stygnen är borta utan jag fick bara ett förband över och sen gips direkt på det. Enligt vad jag har läst är det bra att tejpa under en ganska lång tid om man vill ha ett tunt ärr. Sen är jag inte supernöjd med det nya gipset heller. Det börjar precis under knävecket så att jag inte riktigt kan böja benet som jag vill och det slutar lite för tidigt vilket gör att jag kan röra foten mer än vad jag som känns bra. Däremot ät det nya gipset tunt och betydligt lättare än det förra vilket är skönt.


knipsa upp gips


utsidan av benet (min fot ser ut som en ballong på halloween)

insidan av benet

tåjumpa

Jag har försökt läsa en del om fotledsfrakturer och sjukgymnastik för att på bästa sätt förebygga att det blir några konstigheter med foten och benet när gipset väl är av. De flesta fall som det går att läsa om har besvär av sin fotled flera år efter. En kvinna skrev att hon två år efter skadans uppkomst fortfarande har ont och att foten svullnar när hon anstränger sig. Andra beskriver att det känns som att man har brännblåsor runt fotleden fortfarande efter 6 månader efter att gipset är av. Läkarna rekomenderar att man äter smärtstillande och anstränger foten och benet trots smärtan eftersom det blir bättre fortare då, men att folk har besvär flera år senare skrämmer mig lite. Jag hade liksom räknat med att vara hyfsat bra till nyår och helt återställd i mars. Jag har varken tid eller förutsättningar att vara skadad särskilt länge till så nu känner jag mig faktiskt ganska orolig. Jag vågar knappt tänka på att det skulle kunna bli bestående men som hindrar mig från att göra sånt som jag älskar. Jag hoppas att veckan i Egypten kan bli en bra början på min rekreation eftersom värme och vatten är bra förutsättningar för att öva upp sin rörlighet igen.

Mitt vänstra lår är redan efter 3.5 vecka 4 cm smalare över muskeln än det högra och smalbenet precis under knät är drygt 1 cm smalare. Gipset blir jag av med den 21a dec, dvs om drygt 4 veckor och jag undrar hur mycket smalare det kommer vara då. Jag kanske får smeknamnet helan och halvan efter det här:) Det som är obehagligt är även rädslan för att göra någonting galet när jag börjar få gå på benet. Jag vet inte om jag skulle våga gå själv i skogen de första månaderna som jag alltid gjort annars. Om det inte vore för mitt förbannade knä som jag oxå har ont i så skulle jag kunna göra många fler övningar redan nu. Jag brukar cykla i luften några minuter men det värker i knät efteråt även om det känns skönt att röra på benet lite.

Igår var jag hos läkaren för att kolla mitt knä och jag fick en remiss till Västervik. Det är sjukt att dom inta kan kolla både knät och foten samtidigt. Det blir så fånigt att åka dit den ena dan för foten och sen nästa dag för knät. Läkaren som jag träffade igår var väldigt speciell och hade en lång utläggning om hur många det är som vill ha magnetröntken nuförtiden eftersom alla idrottsstjärnor får det och det finns minsann inte plats för att folk kommer i tid och otid och vill röntka sig... eh, nähä, jaha gör dom sa jag och undrade om han menade att jag var en sån person. Han var mist sagt ovillig att skriva en remiss för röntken och frågade flera gånger varför jag kände ett behov av att röntka knät. Jag bara pekade på den gipsade foten och menade att om det nu kan bli såhär illa när knät går ur led så vill man ju veta varför det hoppar ur led så ofta. Ja, jo det kunde han ju hålla med om.

rullstolsrally på willys

Idag har jag vart på "stan" med rullstol och det slog mig på riktigt hur jobbigt det här med att bryta foten faktiskt är. Jag har förhållt mig till det hela med en slags distans, som om det egentligen inte har hänt mig utan någon jag känner. Eller som om jag skulle vakna upp en dag och allt var som vanligt. I början var det ofta så när jag vaknade på morgonen, i flera sekunder var benet helt och sen kom allt till mig igen. Som liten egenpepp tänkte jag rada upp sådant som faktiskt är bra med att bryta benet.

Jag har aldrig tänkt på hur otroligt svårt det kan vara att göra vissa saker. Klä på sig, ta sig upp för en trappa, duscha, ta sig till olika ställen utan att vara beroende av någon som hjälper till osv. Jag är helt övertygad om att det kommer göra mig till en betydligt mer förstående socialpedagog i arbetet med funktionshindrade.

Jag har alltid haft svårt att förlita mig på andra människor och att be om hjälp ligger långt bak på tungan för mig. Jag tror att mina första ord var -jag kan själv...
Nu är jag så illa tvungen att be om hjälp för att över huvudtaget ta mig igenom en hel dag vilket kanske gör att min rädsla för att vara beroende av andra ger med sig en smula och jag har definitivt fått svälja min heder vid mer än ett tillfälle.

Jag har vart på god väg att gå in i väggen under lång tid, mycket beroende på min oförmåga till att säga nej. Jag har trott och tror fortfarande i viss mån att jag klarar att leva i ett osunt tempo och nu har jag plötsligt inget val längre. Vissa saker kan jag inte göra eller orkar inte göra eftersom jag har ont och är trött hela tiden. Min kropp får den vila som den länge bett om. Läkarna kallar detta för en stressfraktur och en anledning till att det hände (bortsett från den fysiska påfrestningen av trekkingen och värmen) är med stor sannorlikhet den livsföring som jag haft de senaste åren. Jag har sovit för lite, ätit oregelbundet och helt enkelt inte tagit hand om min kropp. Det ska bli ändring på det.

Det som är dåligt med att bryta benet är framförallt att jag känner mig fruktansvärt hämmad. Allt tar oändligt mycket längre tid och jag är helt beroende av att andra gör saker åt mig eller skjutsar mig till ställen osv. Kan dom inte det är jag helt låst hemma. Jag blir så fruktansvärt uttråkad, känner mig inaktiv och förbannad faktiskt. Vissa saker var enklare i Bolivia, där fann jag mig snabbt i att jag inte kunde påverka min situation och gav således all makt till andra instanser och personer. Här hemma är jag van vid att vara boss över mitt eget liv och min egen tid att fallet blev mycket längre och svårare här oväntat nog.

kanske hem?

På flyget mellan La Paz och Lima

Innan operation


Vad sägs om min supersexiga gips/kjolbränna?

Blä, jag fick just lite hemkommenångest. Jag är visserligen kvar på sjukhuset minst tills imorrn men jag har en ny kurs som startar i morgon och det känns som en jävligt dålig idé att halka efter på även den. Jag hoppas att mitt brutna ben godtas som en ursäkt till att skjuta upp den förra hemtentan ytterligare ett par veckor eftersom jag måste fokusera på det fältarbete som ska göras nu och jag har bara ork till att ha ont och att göra en sak i taget.

Jag kom hit till sjukhuset tidigt i torsdagsmorse efter en resa på drygt 40 timmar. Jag tycker att det gick bättre än väntat att resa så långt och Erika (läkaren i den Bolivianska familjen) gav mig en avskedsspruta som räckte första dygnet. Jag fick testa på att flyga allt från förstaklass till att sitta med benet tvivelaktigt vikt framför mig. Jag blev körd i rullstol mellan de flesta flygen och alla förutom en (i Amsterdam, där man annars kanske hade förväntat sig att bli påkörd) lyckades köra in mitt ben i någon eller något. I viploungen i Lima blev jag fotad av några som antingen trodde att jag var en tuff rockstjärna eller ville föreviga mitt miserabla rullstolsburna tillstånd? I La Paz ringde mina BiVvänner och sa att de var på väg till flygplatsen för att hinna ses en snabbis över en kopp kokate men tyvärr hann de inte upp innan jag var tvungen att bli skjutsad till gaten, synd.

Väl på sjukhuset blev jag mött av mamma och Kurre men fick vänta några timmar på att röntken skulle kunna genomföras. Det blev som väntat besked om att en operation var nödvändig och på fredagen fick jag ett gäng spikar, skruvar och klämmor i min fot. Jag var helt drogad hela dan och minns inte mycket mer än att jag hade skitont, var förvirrad och kanske lite otrevlig mot en norsk sjuksyster som vakade vid min säng under dagen. Viktor kom ner hit till sjukhuset i torsdags och har stannat med mig hela tiden. Han har vart helt underbar och hjälpt mig med alla möjliga nödvändiga och onödiga saker (så som att ta mig till toan och att köpa potatissallad och korsordstidningar).

I lördags fyllde jag 26 år och min pappa och bror tog en tur ut till sjukhuset. Jag var kanske inte det roligaste sällskapet men jag lyckades klämma i mig 2 bitar pizza dagen till ära. Innan dess har jag bara spytt så fort jag tänkt på mat. Jag har även lärt mig en hel massa konstiga saker på sista tiden så nu kan jag göra det mesta på ett ben och ta sprutor på mig själv. Imorgon ska jag prova ut rullstolar, kryckor, toaförhöjningar och en massa annat praktiskt men märkligt och sen blir det hemfärd, hoppas jag, tror jag, vill jag :) Jag längtar hem till min katt (som tydligen har lagt på sig en del under min frånvaro har jag hört).

Att komma hem

Det här är huset där jag har bott i över 2 veckor nu. Till höger i bild är köket och dörren till vänster är mitt rum. Notera den höga tröskeln för att komma upp där:) Ännu lite längre till vänster är toan (under trappan).

Idag har vart en seg dag. Jag har mest vart uttråkad. Jag har läst ut nästan alla böcker jag hade med mig (inte kurslitt dock) och flera ur familjen har vart iväg idag. Jag har börjat inse att det värsta ligger framför mig (dvs resan hem). Ca 40 timmar kommer det ta från att vi startar och på dom första flygen måste man tex ta sig upp för en trappa för att komma upp till flyget. Jag måste även sitta i en vanlig stol på flygen mellan Cochabamba-La Paz, La Paz-Lima och Madrid-Köpenhamn även om de ska fälla ner stolen framför så jag kan ha upp mitt ben.

Jag har inte riktigt orkat/vågat tänka på allt det här innan och inte heller har jag hunnit sörja att resan jag sett fram emot och planerat för under så lång tid slutar på detta viset. Visst har mitt positiva humör hjälpt mig en hel massa hittills och jag kommer säkert skratta åt det senare men egentligen är det en jävla massa pengar, tid och energi åt helvete om man ska vara krass. Fast det kanske man inte ska. Självklart har jag upplevt en hel massa saker och lärt mig både det ena och det andra men fan vad surt det är trots allt. Med tanke på omständigheterna kunde det knappast vara bättre än att bo i en sån här underbar familj och i just Cochabambas fantastiska klimat men självklart hade jag hellre frusit röven av mig i La Paz tillsammans med resten av gruppen.

Jag har även börjat inse att även om det känns underbart att komma hem så kommer det ta lång tid för mig att bli frisk och det kommer vara tungt att vara gipsad och orörlig i ett snöslaskigt Sverige. Jag ligger efter i skolan med 7.5 hp och det finns en hel massa saker som jag skulle behöva ta i tu med som jag lovat bort mig på efter hemkomst. T.ex uppstartandet av ellen och allan och filosoficafét bara för att nämna några saker. Det har vart otroligt skönt att vara här och bara fokusera på nuet, nya upplevelser, nya idéer och tankar. Det känns nästan lite skrämmande att komma hem till mörker och plikter. Det känns dock underbart att komma hem till familjen, till golv utan höga trösklar och ojämnheter, till tunnbrödsrullar, till läkare som jag kan tala med utan tolk, till duschar som man kan duscha i utan att få stötar, till förhoppningsvis ett nytt gips, till en mjuk skön säng, till att känna sig dammfri, till tystnad, till sänglampor, till ett snabbt internet osv.

Bien

Idag har vart en mycket bra dag. Jag har mycket mer energi och allting går dubbelt så fort att göra. Jag har väl vant mig vid att vara enbent. Jag är t.o.m lite glad att jag inte åkte hem direkt efter olyckan. Nu har jag lärt känna familjen mycket bättre och särskilt en av döttrarna som är i min ålder. Jag kan på något underligt spanskengelskt vis kommunicera ganska bra med henne och har fått väldigt mycket info av henne rörande allt möjligt intressant. Det som främst har slagit mig de senaste dagarna är hur likt livet är här trots allt. Självklart beror en stor del av det på att just den här familjen har hög utbildning, hyfsat med pengar och att de har träffat människor från hela världen som har bott hemma hos dem. De är inte heller praktiserande religiösa eller fördomsfulla. Att jag har fått den här positiva känslan kan oxå bero på att jag vet när jag får åka hem och vill således ta tillvara på dom sista dagarna. Sedan är säkert en stor del av det hela att jag har vant mig vid omgivningen och skaffat mig rutiner. Det jag nog aldrig kommer vänja mig vid är att det ligger ett disco här i närheten och att dom inte har några tider att passa. Ibland håller det på till 6 på morgonen. 2 ggr, på mindre än ett dygn, har jag hört boten Anna spelas. En gång på discot och en gång i en taxi. Loco.

Nästa gång jag åker till Bolivia skulle jag väldigt gärna testa på att bo i en avlägsen bergsby för att se en helt annan sida av landet. Som det känns just nu skulle jag kunna tänka mig att bo här under en tid om jag bara lärde mig att behärska språket bättre och hade ett inspirerande arbete.