Idag har jag vart på "stan" med rullstol och det slog mig på riktigt hur jobbigt det här med att bryta foten faktiskt är. Jag har förhållt mig till det hela med en slags distans, som om det egentligen inte har hänt mig utan någon jag känner. Eller som om jag skulle vakna upp en dag och allt var som vanligt. I början var det ofta så när jag vaknade på morgonen, i flera sekunder var benet helt och sen kom allt till mig igen. Som liten egenpepp tänkte jag rada upp sådant som faktiskt är bra med att bryta benet.
Jag har aldrig tänkt på hur otroligt svårt det kan vara att göra vissa saker. Klä på sig, ta sig upp för en trappa, duscha, ta sig till olika ställen utan att vara beroende av någon som hjälper till osv. Jag är helt övertygad om att det kommer göra mig till en betydligt mer förstående socialpedagog i arbetet med funktionshindrade.
Jag har alltid haft svårt att förlita mig på andra människor och att be om hjälp ligger långt bak på tungan för mig. Jag tror att mina första ord var -jag kan själv...
Nu är jag så illa tvungen att be om hjälp för att över huvudtaget ta mig igenom en hel dag vilket kanske gör att min rädsla för att vara beroende av andra ger med sig en smula och jag har definitivt fått svälja min heder vid mer än ett tillfälle.
Jag har vart på god väg att gå in i väggen under lång tid, mycket beroende på min oförmåga till att säga nej. Jag har trott och tror fortfarande i viss mån att jag klarar att leva i ett osunt tempo och nu har jag plötsligt inget val längre. Vissa saker kan jag inte göra eller orkar inte göra eftersom jag har ont och är trött hela tiden. Min kropp får den vila som den länge bett om. Läkarna kallar detta för en stressfraktur och en anledning till att det hände (bortsett från den fysiska påfrestningen av trekkingen och värmen) är med stor sannorlikhet den livsföring som jag haft de senaste åren. Jag har sovit för lite, ätit oregelbundet och helt enkelt inte tagit hand om min kropp. Det ska bli ändring på det.
Det som är dåligt med att bryta benet är framförallt att jag känner mig fruktansvärt hämmad. Allt tar oändligt mycket längre tid och jag är helt beroende av att andra gör saker åt mig eller skjutsar mig till ställen osv. Kan dom inte det är jag helt låst hemma. Jag blir så fruktansvärt uttråkad, känner mig inaktiv och förbannad faktiskt. Vissa saker var enklare i Bolivia, där fann jag mig snabbt i att jag inte kunde påverka min situation och gav således all makt till andra instanser och personer. Här hemma är jag van vid att vara boss över mitt eget liv och min egen tid att fallet blev mycket längre och svårare här oväntat nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar