Ladybathory: januari 2010

söndag 31 januari 2010

onsdag 27 januari 2010

Idag har det snöat nonstopp. Det är så otroligt vackert i min trädgård så jag faktiskt tror att jag gillar vintern. Eftersom jag inte själv behöver varken skotta eller bära ved så är det såklart lättare att känna sig positivt inställd. När jag ska ut med bilen imorrn blir det antagligen ett annat ljud i pipan.

Igår var jag på ett grymt möte med en massa inspirerande människor som vi ska inleda olika samarbeten med. Bl.a så var det en danspedagog som hade idéer om att starta en grupp tillsammans med oss som i så fall ska beröra kroppskännedom, kosthållning och livsstil. Vi pratade även ihop oss om ett roligt samarbete med ett förbund som vill nå ut till fler tjejer i sin verksamhet och vi ska bl.a medverka på deras tjejdag. Jag kanske ska jobba lite mer kontinuerligt och "på riktigt" som trumlärare i Vimmerby genom dom (vilket vore sjukt kul om det bara finns tid). Marilyngruppen har inlett ett samarbete med Kulturskolan och vi kommer antagligen fokusera på film den här terminen. Jag är superpepp på allting men det handlar ju om tid som sagt. Jag och E har ju vår Spanskakurs 1 ggr/vecka, jag har min praktik på barn och familjeenheten på socialförvaltningen i Vimmerby, vi startar ju upp ellen och allan den här terminen plus alla föreläsningar, utbildningshelger, vanliga jourmöten och Marilyngruppen. Jag gillar att ha mycket att göra men ibland så känns det nästan omöjligt. Jag tänkte ju försöka komma igång med simning ett par gånger i vecka så min fot blir bättre och som det ser ut nu hinner jag bara göra det tidigt på mornarna (och det är jag nästan för lat för).

E berättade om en distanskurs, Kvinnor och barns rättigheter i Östafrika, som hennes kompis går och utbildningen känns som klippt och skuren för mig. Tyvärr så kan jag inte söka den förrän om ett dryt år eftersom jag ska resa till Bolivia i höst igen och jag orkar/hinner inte läsa tre kurser samtidigt. Det skulle bli väldigt mycket resande i så fall. Men jag måste såklart kolla upp om det kanske ändå på något vis skulle vara genomförbart. Jag hatar att vänta på saker, det är ju inte ens säkert att kursen finns om ett drygt år och samtidigt så vet man ju inte vilket slags liv man själv lever då. Jag vill att allt ska ske nu, nu, nu. Helst igår. Och en del av mig känner oxå att det vore bra att börja arbeta och få in lite pengar under en period. Det bästa vore ju såklart att hitta en betald utlandstjänst, men det känns svårt.

Jag har börjat försöka planera min höst lite smått men det är så svårt eftersom jag är beroende av hur alla andra ska göra. Jag kommer ju vara i Bolivia i drygt 5 veckor men sen ska jag inte möta upp min pappa på Aruba förrän ytterligare 3 veckor senare. Jag skulle ju naturligtvis vilja se machu picchu och angelfalls men jag är alldeles för nervös av mig för att resa runt själv. Förhoppningsvis kommer E och N resa ner och hänga med mig ett tag men det är inget som jag kan räkna med och min Bolivianska familj ska jag bo hos i början av resan. Någon som är pepp på att resa runt med mig i Sydamerika i tre veckor och bl.a titta på detta?

Aruba

Machu picchu

Angel Falls

Saltöken i Bolivia

söndag 24 januari 2010

zoumbaï zoumbaï diê

Äntligen (efter två år) har mitt band (bestående av mig på trummor och Ola på bas, gitarr och sång) fått ett namn: zoumbaï zoumbaï diê

Igår hade vi klassfest i Vvik. Jag har kommit fram till att jag inte gillar att gå ut om det inte är mycket speciella omständigheter (typ hootchan, och då mest för att det är kul att klä upp sig och titta på snygga spexiga människor). Igår så var det supertrevligt fram tills vi skulle ut, väl ute kände jag mig bara gammal och patetisk när jag stod på ett dansgolv (okapabel till att dansa pga av min fot) fullt av ungdomar. Mer hemmafester helt enkelt!

Foto: Vlora Frilund

tisdag 19 januari 2010

glamourfest

Jag är bjuden på en härlig glamourfest där hatt, peruk eller mask är ett måste. Idag har jag försökt få lite inspiration för hur jag ska fixa mig. Det tycks stå mellan 20-tal, 50-tal eller orientalisk mystik.

Van Asch

lördag 16 januari 2010

Lycka

Jag ser så otroligt mycket fram emot det här året. Det händer en massa kul och jag kan knappt vänta tills jag är helt återställd och kan börja ta tag i allt roligt på allvar. Tänk bara att kunna gå på knarrande snö i strålande solsken under blå himmel med frost på träden och se på några rådjur i en skogsglänta. Tänk att kunna spela trummor igen och lära sig spanska. Tänk att ha praktik på soc och faktiskt (förhoppningsvis) fatta hur allting fungerar, egentligen, på riktigt. Tänk att resa till någon plats på jorden dit våren redan hunnit få knopparna att visa sina färger och få se fräkniga knän blottas under vippande kjolar. Tänk att få hålla i en utbildning för nya jourledare och få en hel dag på sig att berätta om det som man tycker är mest roligt och intressant av allt. Tänk att få se förundrade och intresserade miner på en föreläsning som vi anordnat. Tänk att få resa tillbaka till Bolivia och göra allt det som pachamama hindrade mig från vid mitt senaste besök. Tänk att få lära känna nya intressanta människor. Och det som nästan är mest spännande av allt är att det är så ovisst. Det kan bli på så många olika sätt och jag vet inte på vilket. Det låter säkert helt galet men jag tror att kulturkrockar och skador har fått mig att känna på ett nytt sätt inför livet. Jag vill nästan omfamna ovissheten och tycker att det är spännande att leva. Det känns som att allt jag ser är nytt och vackert på ett sätt. Jag vill en hel del och har helt enkelt bestämt mig för att föverkliga det. Det som är annorlunda nu mot annars när jag tänker att jag vill uppnå något är att det inte finns ett behov hos mig av att det måste ske på ett visst sätt, det finns inga ramar att förhålla sig till eller spärrar som begränsar mig. Jag bara vill och låter helt enkelt livet föra mig dit. Kanske är det den här känslan som jag har blivit så förundrad över när jag har sett hos andra. Jag har förvånats över att vissa har ett lugn, ett lyckligt lugn över hela sin person. Ibland har jag tänkt att det måste vara falskt, trott att känslan inte existerar, på riktigt. Jag har undrat över hur folk, oberörda, ändå tycks uppleva och se det jag ser. Det är ungefär som nu med allt som har hänt på Haiti, vissa ser förödelsen på nyheterna precis som dom ser på let´s dance. Vissa skänker en peng eller skramlar med bössor utanför Konsum. Vissa åker dit och arbetar i rasmassorna. Precis som det alltid har vart. Skillnaden är bara att det gör mig ingenting längre. Kanske beror det på att jag har träffat så många engagerade människor som vill föränding att jag kan känna mig trygg i att hjälp faktiskt når fram och gör skillnad. Förr såg jag bara det som var ont och hemskt nu ser jag det som görs och förändringen mot det bättre. Min värld är en mycket finare värld nu.

fredag 15 januari 2010

Gåträning och G på tentan

Min grupp lyckades på något förunderligt vis bli godkända på vår uppsats. Jag blir så förvirrad av att min utbildning har så otroligt varierande nivå vad det gäller krav. Vår uppsats var inte bra. Visserligen är jag alltid självkritisk, men den här gången hade vi missat en hel del grundläggande. En ytterst pinsam formulering som går att finna i den är t.ex "deras teoretiska metoder är"... Vi får väl bestämma oss för om det är en teori eller en metod:) Ja, ja det är betyget som räknas. Det är en skön känsla att veta att jag inte heller kan göra någonting innan nästa kurs börjar eftersom jag inte har fått böckerna ännu.

Jag har börjat gå alltmer och nu är jag helt krycklös inomhus och mestadels utomhus oxå, bortsett från de tillfällen då jag gåtränar. Visserligen har jag inte repat mig så fort som jag önskade eller trodde men i sakta mak så blir jag iaf bättre och bättre. Jag var inne och undersökte mitt knä nu i veckan och det skiljer ganska många grader i vinkel från knäskålen mot smalbenet. Vi kom överens om att dom ska röntka från lite fler håll och att jag ska försöka träna upp muskeln på insidan ovanför knät så att den kan hålla emot bättre när knät vill hoppa ur led. Om det inte fungerar med träningen och att linda knät varje gång jag ska anstränga mig (t.o.m när jag går på krogen) så måste dom operera. Det skulle innebära att dom får ta loss smalbenet och sedan flytta det ca 1 cm inåt och sätta fast det igen. Det innebär oxå ytterligare 6 veckor i gips och med kryckor. Jag känner att jag inte orkar göra det nu så här kort efter. Kanske nästa år i så fall.

söndag 10 januari 2010

vårens inköp?

Istället för att läsa igenom min presentation av min uppsats för hundrade gången och oroa mig kollar jag runt på kläder och suktar lite. Det här vill jag se på mig själv i vår.

Det här vill jag se på V i vår

tisdag 5 januari 2010

Om självskadebeteende- Hur kan man hjälpa?

Välkommen på föreläsning om självskadebeteende - ”Hur kan man hjälpa?”

Sofia Åkerman är författare och sjuksköterska med egna erfarenheter av självskadebeteende och ätstörningar. Hennes första bok, självbiografin ”Zebraflickan” utkom 2004.

Denna föreläsning tar avstamp i hennes nyutkomna bok ”För att överleva”, som fokuserar på vad anhöriga och personal inom skola, hälso- och sjukvården kan göra för att hjälpa personer med självskadebeteende.

Sofia Åkerman förklarar på ett tydligt sätt vad ätstörningar och självskadebeteende är, hur det fungerar och vad kan man göra för att hjälpa till? Hon ger gott om personliga exempel ur sin egen erfarenhet. Fokus ligger på att ge konkreta råd och tips. Målet är att lyssnaren ska förstå problematiken och att arbetet med självdestruktiva personer är meningsfullt och faktiskt gör skillnad för den enskilde.

Sofia kombinerar sina erfarenheter som sjuksköterska med utbildning i dialektisk beteendeterapi och som ordförande i SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) med sina egna erfarenheter av att själv ha haft ätstörningar och självskadebeteende.

Föreläsningen äger rum den 24 februari kl 19.00 på Allaktivitetshuset i Vimmerby. Inträdet är fritt?

Varmt välkommen önskar vi i Tjejjouren Svalan!