Lättnad

Idag har jag lyckats med en sak som jag har haft "hängandes" över mig sedan mars, kanske ännu längre. Och nu är det klart, borta, poff bara... Grymt skönt. Det borde nästan firas. Jag ska fan göra en segerdans.

Lösningen

Nu tror jag att situationen är löst.
Jag fick ett mail från programansvarige där det står:
jag har fått information ang. din studie situation av X och X och din planering inför Din Boliva resa. Jag hoppas att X och X som har kurserna skall kunna vara tillmötesgående och ordna det för dig på ett bra sätt.

Senare fick jag även ett mail från kursansvarige där det står:
Vi vill hjälpa dig s? gott vi kan, det är en spännande utbildning du kommit in p? och Högskolan är positivt inställd till internationalsiering av olika slag.

När det gäller extrauppgifterna har X och jag bestämt att vi inte delar ut dem i förväg. De är inte tillverkade i förväg, utan det gör vi vartefter under kursens g?ng, bl a för att kunna inspireras av det som händer under sem.
När det gäller tentan är kommer den inte att vara klar att dela ut förrän en bit in p? kursen. Vi ser en poäng med att ni inte f?r den förrän det är dags att skriva den. Det betyder att vi m?ste tänka om kring uppgifterna och tillverka en speciell tenta för bara dig och det gör vi om ledningen lovar oss extra resurser för det. X h?ller p? och kollar upp detta, s? vi ?terkommer till dig när vi vet mer.


Det låter iaf betydligt positivare än igår även om man kan fråga sig om dom verkligen kan få extra resurser bara för min skull? Det känns iaf sjukt bra att dom nu menar att skolan är för internationalisering och är tillmötesgående. Jag kanske bara råkade kontakta fel person vi fel tillfälle eller nåt?

Så jävla arg

Helt plötsligt, som en blixt från en klarblå himmel, får jag ett mail från en av mina lärare där det står något i stil med: att de inte kan tillstyrka att jag ska ha en så pass lång planerad frånvaro....
Det som inte framgår är om det är något slags hot, typ vi stänger av dig eller ger inga betyg om du reser, eller om det är ämnat att få mig att avstyra hela resan. Jag förstår absolut ingenting. Sedan jag fick mailet har jag i princip suttit i telefon och försökt få tag på dels läraren som skrev mailet, kursansvarige, studievägledaren osv. Ingen svarar. I brist på svar mailade jag igen till min lärare där jag beskrev en mycket uppstrukturerad plan för hur jag ska klara att ta mina hp utan att närvara under den kurs som det gäller. Jag skrev att jag kan göra specifika skriftliga uppgifter till alla obligatoriska seminarier, att jag kan skriva hemtentan innan eller efter jag åker beroende på vad som passar dem bäst, att jag kan korta ner resan något om det skulle underlätta på något vis, jag poängterade att jag redan läst vetenskapliga metoder på Sthlms uni vid flera kurser där och att det därför snarare skulle bli att jag får färska upp minnet lite än en tung kurs för mig osv osv osv. Jag gav otaliga förslag på alternativa lösningar, men när jag får tillbaks ett mail från henne uttrycker hon samma sak. Jag har aldrig hört talas om att om någon som missat något osv inte får en chans att omtenta eller liknande och jag fattar därför absolut ingenting. Jag är så arg att jag inte vet om jag ska gråta eller skrika. Jag har aldrig kännt mig bahandlad på detta vis tidigare och eftersom jag inte heller förstår vad som är problemet eftersom inte en jävel svarar i telefon kan jag heller inte påverka min situation och jag är så jävla maktlös. Åhhhh, jag skulle kunna ta sönder något. Det är lite väl sent att komma nu när BiV-kursen redan börjat och resan är planerad med tanke på att vi började ha en dialog om detta redan i april. Jag mailade och bekräftade att jag kom in på BiV i början av juli och NU gör dom en grej av det, NU? Stört. Det jag undrar är om dom överhuvudtaget har rätt att göra någonting annat än att tycka saker. Och tycka kan dom ju sitta här i trista Sverige och göra medan jag gör något vettigt för kvinnor och barn i Bolivia. Jag hoppas att det inte behöver komma till det att jag måste välja mellan dessa två utbildningar. Jag kunde aldrig ens i min vildaste fantasi tro att det skulle kunna uppstå problem. Jag har fan så mycket viktigare saker att göra än att tänka på sånt här javla skit. Gaaaah. Det är som att jag har haft för mycket flyt på senaste tiden. Att det aldig kan få vara bra en längre tid. Idag har jag och Elin vart ute i några gymnasieskolor och marknadsfört vår nya tjejgrupp som är en lokal webredaktion för sidan marilyn.nu. Vi fick in 20 anmälningar och det ska bli så sjukt kul. Hela min ekonomiska situation har löst sig och jag behöver inte tänka på pengar på ett tag iaf. Jag och V har det bra. Alla kurser jag läser är grymt roliga och intressanta. Jag har sett fram emot resan och så nu, den här jävla skit grejen. Nä, allt kan helt enkelt inte vara bra och fungera smidigt samtidigt.

drömpraktik och shopinghysteri

Idag har jag, kanske första gången någonsin, handlat på intersport. Och inte var det lite heller. Allt från underställ och vindställ till sovsäck och strumpor som andas. Jag kände mig som värsta hurtbullen även om min "nya stil" inte klär mig särskilt väl. Nu är det bekvämlighet framför snygghet som gäller. Jag har tillochmed beställt vandrarkängor för hur mycket pengar som helst. Det känns som att 7 veckor är en eeeeevighet och nästan ingenting. Skolstressen gör sig påmind och det är mycket som ska hinnas styras upp innan det bär iväg. Jag har även påbörjat ett brev till min drömpraktik inför våren. Denna drömpraktik är någonting som finns på försök på några få ställen i Sverige och kallas för barnahus. Syftet med Barnahus är att i en trygg, barnvänlig miljö låta barn som misstänks vara utsatta för övergrepp vara i centrum för utredningsprocessen. Barnet ska slippa slussas runt mellan olika myndigheter och inte behöva upprepa sin historia för flera personer. Detta innebär att alla nödvändiga instanser finns samlade under samma tak, dvs polis, bup, åklagarmyndighet, socialtjänst osv. Vi har i vår utbildning blivit ipumpade vikten av samarbete men i praxis tycks det mer eller mindre omöjligt på många ställen i landet. Till viss del är det sekretessen som spökar men jag tror att mycket ligger i yrkesstolthet och gammalt gnabb som absolut inte bör få stå i vägen för barnets bästa.

avreaktion

Jag måste bara avreagera mig lite över debatten som förts den senaste tiden angående våldtäkten som skedde på en skola nyligen. Vi i jouren fick ett mail från vänsterpartiet där de uttalade sig om detta och tryckte på det här med feministiskt självförsvar. Min direkta reaktion är att bli så jävla förbannad. Vadå, är politikernas lösning på detta att tjejer själva ska bli tvungna att ta till våld i en miljö som ska anses vara trygg där det finns vuxna som har till yrke att arbeta med ungdomar? Det är kanske det dummaste jag har hört. Jag har absolut inget emot feministiskt självförsvar men för mig handlar det snarare om att våga ta plats och arbeta med sitt kroppsspråk och i absolut värsta fall bli tvungen att använda detta som ett försvar mot en annan människa. Det är ett nödvändigt ont så länge det finns människor som utför en viss typ av handlingar, men.... att som politiker se det som en "lösning" på ett problem som faktiskt inte ligger hos tjejerna själva gör mig förbannad. Är det så jävla svårt att se att problemet ligger i vårt, läs sammhällets/vuxnas, sätt att kommunicera med dem som begår dessa handlingar. Kanske det skulle fungera om fler startade upp killgrupper där man just diskuterar värderingar, normer och beteenden? Kanske skulle det fungera om vi värnade om skolmiljön istället för att snacka om den? Kanske skulle det fungera om vi hittade andra saker att spara in pengar på?

inspirerad

BiV-kursen började i torsdags med att vi deltog på SPUNK-festivalen i Vimmerby. Det var otroligt länge sedan, om någonsin, som jag kände mig så här galet inspirerad. Jag har mött så många härliga människor som gör sjukt bra saker runt om i världen och jag har fått så många idéer att det känns som om hela huvudet snurrar. Men det som var det bästa var att dom fattar grejen. Dom gör samma saker som jag (fast så mycket mer). Helt plötsligt så var jag inte längre ett ufo när jag pratade om vissa saker eller beskrev problematik och svårigheter som jag har stött på osv. Det var en skön känsla att plötsligt träffa en massa människor som vet vad det handlar om utan att man ska behöva förklara allt om och om igen.
Sist när jag var uppe en vända till Sthlm så sa A att hon inte tror att hon någonsin kommer förstå vad jag gör och delar av sånt som jag tycker är viktigt eller självklart. Det kändes så ensamt för mig på någe vis.
Bara för att delge några av dom planer som jag smider just nu så kan jag nämna att jag träffade en trummis som jag ska börja ta jazzlektioner hos, jag träffade en kvinna som jag ska starta ett filosoficafé för barn och unga tillsammans med till våren (det blir troligtvis på allaktivitetshuset i Vimmerby en gång per månad, kanske kan jag göra det tillsammans med/genom jouren), jag träffade en kille som eventuellt vill starta killgrupper här (då har jouren något att hänvisa till när vi får kritik för att vi bara vänder oss till tjejer plus att det är naturligtvis är minst lika viktigt att arbeta normkritiskt med unga killar), jag har hittat flera olika organisationer och utbildningar som intresserar mig, jag har kanske hittat en grym praktikplats inför nästa termins 15 veckor långa prktik och jag fått lära mig många nya övningar och uppslag som jag kan använda mig av inom jouren. Det kanske viktigaste av allt är att jag har fått en helt annan tro till mänsklig kraft. Jag har länge upplevt det som att vi arbetar ensamma i motvind utan uppskattning, men nu när jag har sett vad vissa människor gör för andra kan jag inte låta bli att förundras.
Det som berörde mig mest var nog en organisation som bildats av unga pojkar (ca 14 år) i ett flyktingläger i Uganda. När unga flickor/kvinnor blir våldtagna i lägret måste de själva fråga om förrövaren vill gifta sig med dem. Vill han inte det får inte kvinnorna vara med i gemenskapen, dela på vatten och mat osv och de blir drivna därifrån. Pojkarna uppmärksammade problemet och startade sin egen lilla grupp där de hjälper flickorna med vatten och mat, att skapa ett männsikovärde hos dessa flickor igen och ger dem en social gemenskap. En annan sak de gör är att de utser en person som de ser till får gå i en skola (som ligger två timmars gångväg bort), sedan när personen kommer hem från skolan får han lära ut allt de gått igenom under dagen till de andra i föreningen (även de utsatta flickorna) bara för att nämna några av de fantastiska saker som de åstadkom under vidriga omänskliga förhållanden.

avsked

Idag var det avskedslunch med SLE och Rotary där ungdomarna fick berätta om sitt företag och hur det har gått i sommar. Det löpte på väl och jag var sjukt stolt över allt de har lyckats åstadkomma under en fjuttig liten sommar och framförallt över vart de är på väg. Minst två av företagen fortsätter iaf hösten ut. Efter diplomutdelning och intervjuer bar det av till frisören där jag skulle plocka ut mina extensions och sätta i nya, lite mörkare, lite längre, lite snyggare... det var bara en liten detalj som satte käppar i hjulet. Allt hår som är kvar är risigt och måste vila från extensions ett tag. Tillbaks till min vanliga stripiga verklighet igen med andra ord. Fast hon lyckades klippa till det ganska bra och trots allt så är jag nöjd. Det hade vart svårt att sköta ett sånt hår i Bolivia iaf. Ikväll ska jag anordna en avskedsmiddag för Amanda som flyttar till Sundsvall imorgon. Mycket avslut och avsked idag med andra ord. Hultan blev en skojsig människa fattigare... igen. Som tur är dyker snart alla nya studenter upp och livar till den här lilla hålan. Det är med ett litet uns bävan som jag acceppterar att sommaren snart är slut även om det finns mycket skoj att se fram emot.

planering

Jag är ju en sån där som gillar att planera och vara väl förberedd. Inte på så vis att jag inte kan vara spontan och göra oväntade saker men när det kommer till exempelvis resor har jag märkt att jag har mycket roligare under resan när jag vet vad jag har att vänta och lite uppstyrda aktiviteter inplanerade. Alltså har den här tiden innan utbildningen/praktiken Barn i världen drar igång vart nästintill olidlig för mig. Jag vill veta allt. Vissa skrattar åt mig, bl.a min kära pojkvän, när jag googlar vandrarkängor, nämner att jag måste ta med mig minst 45 snusdosor, skriver listor som övervägande innehåller huvudvärkstabletter, resorb och våtservetter eller när jag ringer samtal till ungdomsmottagningen (låtsas vara 17 år) och frågar hur länge man kan skjuta upp mensen... (för vem vill sitta på andra sidan jorden över ett hål i marken och inte ha tillgång till papper när det är lingonvecka?). På torsdag drar det iaf igång med föreläsningar av bl.a Jennifer Hartley och Liza Haglund. Jag har naturligtvis förberett en lista även till detta tillfälle.

Eftersom mina vanliga studier blir lidande en tid hade jag en plan att hinna läsa in hela första kursen nu innan skolan börjar så jag hinner läsa den jag missar innan jag åker. Tyvärr hade Bokus andra planer för mig och jag väntar fortfarande på böckerna 2 veckor efter beställning. Det är trots allt en härlig känsla innan kursstart, det nästan kryper i kroppen av nyfikenhet och intresse av att lära sig någonting nytt. Den första kursen för i höst är troligtvis den roligaste på hela utbildningen (Makt, kön etnicitet och mångfald) och jag ser verkligen fram emot att kasta mig över litteraturen.

En annan sak som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning är slutet på mitt och Vs distansförhållande. Hälften av den tid vi har vart tillsammans har varit på distans och våra distansrutiner är så inrutade i mig att jag vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att avsluta en konversation med -vi hörs imorrn/senare puss, trots att V befinner sig i samma rum. Det som tar priset är att han inte ens höjer på ögonbrynen. En annan del där min planerande organisatoriska sida tar överhanden är vid just flyttar. Jag har redan gått husesyn, planerat in var Vs få ägodelar ska få en plats, insett att det inte känns rimligt att sätta dom någonstans och istället börjat göra plats i förvaringsutrymmen så som garderober. Eftersom han inte har något som helst intresse för inredning eller matchning skapar detta inga problem och jag är nöjd som en lärka. Det enda av hans pinaler jag accepterar är en jordglob och hans böcker. (För att det inte ska låta så hårt måste jag bortförklara mig med att han nästan inte har några saker alls förutom det som ingår i färdigmöblerade studentlägenheter och sånt som vi har köpt tillsammans). Det som skrämmer mig är att det är en stor uppoffring från hans sida som kanske framkallar något slags övertag i andra situationer. Jag tror att det viktigaste är att han försöker skapa sig ett eget liv här med egna rutiner och åtaganden, men jag tror att det finns en risk för att bli bekväm i situationen och leva genom mig eller inte ens det. Hellre testa och misslyckas, då vet vi iaf.

Sommar

Sommar, massor med jobb, resor och annat kul har gjort att bloggandet dött ut under en tid men nu blir det nya krafttag. Sommaren kan sammanfattas som ganska regnig, ganska flängig och den bästa på länge. Några trista saker har dock inträffat, en av mina katter försvann för en månad sedan och jag vet fortfarande inte vad som har hänt med honom men befarar det värsta eftersom det gått så lång tid. Jag och V har vacklat lite men nu är det en gemensam ansträngning som är överenskommelsen och en flytt närmar sig med stormsteg. A och S har beslutat sig för en tid ifrån varann vilket betyder att hon flyttar ut så fort hennes uppsägningstid på jobbet är slut. Planen är att V flyttar in när jag är hemkommen från Bolivia i slutet av november. Sen blir jag bara hemma i 3 veckor för att sedan fira jul tillsammans med ett gäng faraoner i Egypten.