Egypten

torpe

Idag bestämde jag mig för att tacka ja till att vara med i den grupp som kommer ordna en nationell utbildningshelg för alla tjejjourer i maj. Jag vet inte vilket tema vi kommer arbeta utifrån ännu men mitt förslag är "den inkluderande feminismen". Det ska bli super kul och intressant även om jag egentligen hade bestämt mig för att inte ta på mig fler saker.

Igår blev jag av med mitt gips, äntligen. Tyvärr blev jag besviken eftersom det började göra ont igen och jag kunde inte röra foten mer än 1cm upp och ner. Jag var så gott som skinnflådd under gipset och det känns nästan som att ha solat för mycket.

Vi har haft en återträff med Boliviagruppen i helgen och det var roligt att återse alla och höra om deras resa. Vi håller även på att skapa en tidning som ska fungera som ett arbetsmaterial till samtal om barnkonventionen och gör en fotoutställning med bilder på barn som alla svarar på samma frågor om livet och framtiden som vi ska använda som diskussionsunderlag.
Igår gjorde vi tapas och sen var det danskurs i salsa/samba/reggaeton. Det var lite segt för mig som bara kunde sitta på sidan av och vicka på en fot i takt med musiken. Det dröjer nog länge innan jag vågar ge mig på att dansa igen.

Julstress eller kanske stress i allmänhet?

Jag känner att omvärlden är så hektisk så att jag nästan tappar förståndet. I flera dagar har jag känt mig hängig, yr och förvirrad. Idag har jag fått ont i halsen oxå. Det är uppsatser som ska in i tid, tidningsartiklar som ska bli klara, förberedelser av en massa framföranden och workshops, hitta och fixa med alla bilder, alla möjliga möten, planering inför utbildningshelger, samverkansdagar, enkätsutformningar , andra frågeformulär, intervjuer, läsa in sig på material, marknadsföring av allt möjligt och föreläsningar med jouren, uppstartande av killjour (fast vi inte ens vet om vi kommer få pengar till allt ännu så måste det ändå förberedas, håll tummarna), ellen och allangrupper ska igång, Marilyn gruppen ska igång och dessutom är det intensivhelg med BiVklassen och jag måste packa inför resan. Puh! Det mesta är ju riktigt roliga saker men just nu så känns det som att jag har förlagt min hjärnverksamhet utanför mig själv. Det ska bli otroligt skönt att inte tänka på mer än att bli så bra som möjligt i foten under en hel vecka när jag är i Egypten.

Jag måste oxå passa på att tipsa om en söt blogg där min superduktiga vän Annika lägger ut illustrationer som hon gjort, jag blir alltid inspirerad av hennes små fyndiga tankar om livet i bilder. http://www.tillochfran.blogspot.com/

Det här är en av hennes tolkningar av novellen Det är något erotisk med att åka tåg

Kära tomten

I år önskar jag mig:


En hel fot

Och ett par skor som jag kan använda när gipset är av, typ ballerinaskor (dessa är från Ellos 249:- och H&M 149:-)


Ett nytt badrum med både dusch och badkar



En fin morgonrock från KappAhls serie vintage stories 299:- eller Agent Provocature (en förmögenhet, ca 720 euro)

Mystofflor (KappAhl 99:-)


Lite jullovsläsning



och den här boken vintage hairstyling

av och på

Jag har en konstig sida som fungerar ungefär som en av och på knapp, bortsett från att jag fortfarande efter 26 år inte vet hur man knäpper på den. Jag har en hemtenta den här veckan och fram tills idag har jag knappt ägnat det en tanke, bortsett från den vanliga obehagliga tentarösten som sitter på axeln och manar på. Nu på kvällen fick jag ett plötsligt infall och lyckades skriva ihop nästan hela arbetet på mindre än tre timmar. Det är som att min hjärna bearbetar arbetet nästan ordagrant och sedan när jag sätter mig och skriver så faller alla bitar på plats. Tyvärr så vet jag ju aldrig helt säkert att den här sistaminuten-metoden fungerar och vågar således inte förlita mig på det, därav den arga manande rösten och mycket vånda.

Mitt arbete handlar om Hasselakollektivet på Gotland och vissa av deras specifika behandlingsmetoder. En relativt unik del i behandlingen är medlevarskap vilket innebär att en stor del av verksamheten bygger på att personalen bor och lever tillsammans med ungdomarna även på sin lediga tid, ungefär som ett stort familjehem. Detta förutsätter en volontär insats och anses bidra till att skapa en så normal och familjelik tillvaro som möjligt. Det hjälper till att bygga upp personligare relationer och skapa en större trygghet, tillit och långvarig stabilitet.
Jag känner mig ganska kluven inför detta eftersom det finns så många fördelar för den placerade ungdomen i ett sådant system, men att aldrig vara ledig måste tära på personalen. Även om man ser på den här typen av verksamhet som en livsstil så tror jag att det är viktigt och utvecklande att få egen tid för reflektion och rekreation. Jag blev trots mina funderingar både intresserad och inspirerad av den information som jag har fått fram och skulle gärna vilja besöka verksamheten eller praktisera där. Tyvärr är mina resterande praktikperioder redan fullbokade. I vår blir det 15 veckor på soc i Vimmerby och nästa höst blir det ju ett nytt försök med Bolivia.

sjuka människor

Världen är en så sjuk plats. Min mammas bästa väninna, som även råkar vara Hultsfreds kommunalråd, har blivit allvarligt mordhotad för att hon helt enkelt gör sitt jobb. Jag tror att min mammas beslut att ta avstånd från politiken ett tag var helt rätt trots att min magkänsla skriker, -Nej, vik er inte för alla jävla idioter. Ni som fortfarande tror på förändring, vill uppnå saker, vill skapa en bättre värld. Låt er inte bli överkörda av människor som inte vet vad de talar om.

Jag förstår att enskilda individer inte kan orka med vad som helst. Det finns en gräns och många har uppenbarligen passerat den för länge sedan. Tyvärr så blir resultatet av våld, hot och utfrysning ett urholkat politiskt system. Vi kan inte längre klappa oss själva på axeln och tycka att vi lever i ett demokratiskt land när politiker mördas eller hotas för sin åsikt eller sina beslut. Öppna ögonen för fan och se er omkring.

julstök

Idag har jag och min mamma julpyntat hemma. Julpynt ger mig en angenäm känsla av hemtrevlighet och det är mysigt med så många små ljuskällor i allt det mörka. Jag älskar julen. Under några år hade vi en skev relation men nu är vi på samma plan igen, julen och jag. Visserligen har jag endast firat en enda jul i Sverige de senaste 4 åren och så blir även fallet detta år. Det kanske är därför det är så viktigt för mig att få lite härlig julkänsla såhär i adventstider. Jag vill inte ha någon snö dock. Visst vore det vackert, första snön känns alltid på ett speciellt vis. Jag blir barnslig och vill fånga snöflingor på tungan, bygga snögubbar och snölyktor eller bara kasta lite kramsnö på Viktor när han minst anar det. Just nu är det dock nog med problematik att ta sig mellan bilen och farstutrappen på kryckor utan halkiga isfläckar.

Igår hade jag en dag som var till absolut ingen nytta. En sån dag som man den dagen då döden närmar sig med stormsteg kommer önska att man aldrig slösade sin dyrbara korta tid här på jorden med att uppleva. Jag fick en obehaglig känsla av att tiden bara går och att jag inte gör någonting av den. Jag är inte precis purung längre och det är många saker som jag inte är nöjd med. Jag lever inte det liv som jag vill leva. Det är förvisso ingen ny insikt men jag brukar oftast känna att jag med små stapplande steg tar mig närmare och närmare den personen som jag vill vara, mer och mer lever det liv jag vill leva. Som att jag glimtar och skymtar de rätta valen och faktiskt oftare väljer rätt än fel. Igår såg jag med en prononcerad tydlighet vad det är jag måste göra för att mitt liv inte ska bli ett slöseri, om så bara för mig själv. Tyvärr är mina nyvunna insikter till föga nytta om jag inte vågar.

På en föreläsning som vi hade nyligen fick vi testa en slags associationsmetod som man kan använda i behandling eller samtal. Man ska helt enkelt brainstorma runt ord som är positivt laddade. Allt för att hitta en hoppfull och glad känsla. För att återskapa positiva minnen och för att få individer att minnas att de faktiskt har känt glädje. Att det finns där i dem.
Jag har länge använt mig av en liknande metod, men bara på mig själv. Jag brukar ibland, när saker känns träliga, gå in på en synonymordbok på nätet och skriva in glada fina ord och sedan nästan smaka på synonymerna, försöka förnimma en situation då jag upplevt det ordet och sedan fylla mig med den känslan som ordet frambringar hos mig. Jag gillar ord. Ord är min bästa artefakt.

vampyrkärlek

Jag känner att jag helt enkelt är tvungen att göra ett inlägg om den otroliga vampyrhypen som pågått ett tag nu. Jag har alltid älskat vampyrer men avskytt stålmannen och spindelmannenfjantar. Vampyrer är alltid snygga, mystiska och rör sig i fina miljöer. Vem skulle inte vilja vara en vampyr liksom. Matilda påbörjade en vampyrbok för några år sedan, det vore kul att få veta vad det blev av den? När man mest är hemma (som jag är nu med mitt ben) så är talbok en av de bästa underhållarna. Jag kan försvinna in i underbara historier trots att jag mestadels är trött och orkeslös. Jag vet inte om det beror på medicinerna som jag tar eller det faktum att man blir slö av att inte göra så mycket men jag kan inte koncentrera mig när jag läser (mer än det jag måste i kurslitt). Nu har jag börjat lyssna på twiligthserien och trots att jag är minst tio år äldre än tjejerna på metalkollot i somras som inte kunde sluta tala om dessa böcker och filmer så får jag lite samma känsla som dom. Jag vill vara 17 år, kär i en vampyr och vara med om en massa äventyr. Jag vill att livet ska vara så där romantiskt och fint. Min andra förälskelse denna höst är såklart True blood. Jag såg alla avsnitt under en helg och nu är det en lång väntan på nästa säsong. Min första vampyrkärlek var nog Brad Pitt i En vampyrs bekännelser.

dålig på att vara dålig

Idag har jag försökt reflektera över vad jag egentligen fick ut av Boliviaresan och jag kom fram till att det som är allra tydligast är att jag har en konstig känsla av att saker inte sker för intet. Jag tror inte att det finns en mening med allt som sker men jag tror att man kan ge saker som sker en mening.

Min första vecka i Bolivia var helt underbar men fruktansvärt tuff på ett sätt. Jag är riktigt dålig på att vara dålig på saker. Jag undviker i stor utsträckning alla tillfällen och situationer där det kan tänkas hända att jag är dålig på något. Visserligen har jag blivit bättre och bättre på att utsätta mig för sådant som jag känner mig osäker inför, men vägen var lång innan jag ens skulle komma på tanken att misslyckas med något. Jag var rädd för hur det skulle kännas. Jag har trott att jag inte skulle klara av att misslyckas på en tenta eller spela fel på en spelning. Och sen kommer jag då till detta underbara land med idel leende människor, kindpussar och varma famnar. Omtänksamheten om varandra visste nästan inga gränser och solidariteten var närvarande i alla möten. Jag kände genast gemenskap med dessa Bolivianska folk och ville veta allt. Där tog det stopp. Jag kunde inte ställa en enkel fråga eller ens tala om vädret. Alla konversationer som jag var delaktig i skedde genom en tolk. Jag stod som en åskådare på sidan av när de andra i gruppen skapade kontakt och jag kände mig överflödig.

Det som jag upplevde de här första dagarna var otroligt jobbigt och jag talade även med min lärare om det och frågade varför han tog in en person som inte alls kan tala språket. Han motiverade det med att det inte räcker med att kunna ställa en fråga på ett språk om man inte vet vad man ska fråga efter och att han inte kan begränsa kompetensen efter språket eftersom det är enklare att lära sig spanska än att lära sig humanitet. Det blev lite lättare för mig efter det och jag förstod fler och fler ord för varje dag. Eftersom språk är så mycket mer än uttalade ord så hade jag nog föreställt mig att jag skulle ha lättare att tolka och tyda än vad det faktiskt var. Den kulturella skillnaden mellan länderna yttrade sig mycket i kroppsspråk och andra gester. Jag tänkte mycket på Freire och språkets betydelse och det var intressant att applicera hans tankar på min upplevelse.

När jag brutit min fot och de andra i gruppen åkte vidare hamnade jag ensam i en familj precis som jag bävat för, men ännu värre, jag var helt beroende av att kunna kommunicera med dem eftersom jag inte klarade mig själv. Och det var inte alls farligt. Jag kände snarare ett stort lugn sprida sig i mig. Ett lugn som jag inte visste att jag hade. Min pappa sa igår att han gått här hemma i Sverige och bara väntat på att jag skulle bryta ihop och ringa hem och skrika -ta hem mig. Min mamma har sagt samma sak. Hade någon frågat mig innan resan hur jag trodde att jag skulle reagera i en liknande situation hade jag nog vart beredd att hålla med mina föräldrar.

Nu fick jag helt plötsligt en chans att åka tillbaks till Bolivia och få en helt annan upplevelse. Jag har ett helt år på mig att lära mig spanska och jag är helt säker på att jag kommer få ut otroligt mycket mer av den resan än vad jag hade fått med mig om jag genomfört denna. Nu är dom andra i klassen hemma igen. Deras resa är över medan planeringen inför min precis har börjat.

spel

Här är några av mina absoluta favoritspel. Jag har haft en hel del tid till just spel sen jag bröt benet och det är härligt. Det bor nog ett litet spelfreak i mig skulle jag tro.


Plants Vs. Zombies är ett helt fantastiskt spel som aldrig upphör att förvåna. För varje ny zombie eller bana som du ser tänker du att -nä, nu har jag sett allt. Man kan välja att vara zombie eller den som äger tomten och som planterar blommor för att zombiezarna inte ska lyckas komma in i ditt hus och äta upp din hjärna. Det finns en hel del skojsiga tricks som man kan lära sig under spelets gång och dessa kan vara allt från att få zombiezarna att odla mustach till att lära dem att dansa. Jag lovar att det är beroendeframkallande och skojigt.



Machinarium är ett mysigt litet spel som går ut på att en liten robot ska hjälpa olika andra robotar och rädda sin kompisrobot. Det är ett klurigt spel som definitivt ger huvudbry i flera dagar om man inte fuskar förstås. Ibland är det lite frustrerande för man tycker att man har klickat på allt och vänt på minsta lilla skruv och ändå har man inte lyckats räkna ut hur allt hänger ihop. Det är gulligt och otroligt smart. Allt finns där av en orsak. Jag kan varmt rekomendera att testa detta spel nu i höstrusket.



Lolo är oxå ett klurigt spel där du ska ta dig genom olika labyrintliknande banor med olika hinder. Framförallt måste man tänka tre steg före varje drag och det är riktigt kul att klura på hur man ska få sin blå lilla bollgubbe i mål.


I garden defense ska du skydda din trädgård mot ohyra genom att placera ut olika trädgårdsatteraljer så som trädgårdstomtar och kissande statyer. Det är inte så klurigt men fina färger och ganska kul ändå.

...

Idag blev det lite rullstolsshoping i Vetlanda. Alla som påstått att man inte kan köpa sig lycka har fel:) Jag har inte tänkt på mitt ben eller mina ärr på hela dan.




Smycken från kapahls serie Vintage stories

stygn

Idag har jag vart på Vvik sjh för att ta bort stygnen och byta gips. Jag blev ganska förvånad på ett obehagligt vis när de tog av gipset och jag fick se hur allting såg ut. Jag har ju tänkt en hel del på hur ärren kommer se ut men jag hade nog inte föreställt mig att det skulle vara mer än ett par cm på varje sida. Efter att gipset var uppspräckt och äckliga blodiga förband var borttagna skymtade jag ett ca 18cm långt ärr på utsidan av benet och ett 10cm långt ärr på insidan. Inte kul. När de tog bort stygnen började jag kallsvettas och jag tror att det var för att jag återigen sedan den här olyckan skedde fick en känsla av overklighet. Det här kan ju helt enkelt inte ha hänt mig och absolut inte på det här viset. Man bryter inte benet av att posa.
Jag har pissont och inga tabletter tycks hjälpa. Det gör liksom lite ondare nu bara för att jag vet vad det är som gömmer sig där under gipset. Jag har läst en del om ärr idag och tydligen har dom i allafall snittat mig enligt de langerska linjerna vilket talar för att det ska läka bättre. Däremot tejpade dom inte något nu efter att stygnen är borta utan jag fick bara ett förband över och sen gips direkt på det. Enligt vad jag har läst är det bra att tejpa under en ganska lång tid om man vill ha ett tunt ärr. Sen är jag inte supernöjd med det nya gipset heller. Det börjar precis under knävecket så att jag inte riktigt kan böja benet som jag vill och det slutar lite för tidigt vilket gör att jag kan röra foten mer än vad jag som känns bra. Däremot ät det nya gipset tunt och betydligt lättare än det förra vilket är skönt.


knipsa upp gips


utsidan av benet (min fot ser ut som en ballong på halloween)

insidan av benet

tåjumpa

Jag har försökt läsa en del om fotledsfrakturer och sjukgymnastik för att på bästa sätt förebygga att det blir några konstigheter med foten och benet när gipset väl är av. De flesta fall som det går att läsa om har besvär av sin fotled flera år efter. En kvinna skrev att hon två år efter skadans uppkomst fortfarande har ont och att foten svullnar när hon anstränger sig. Andra beskriver att det känns som att man har brännblåsor runt fotleden fortfarande efter 6 månader efter att gipset är av. Läkarna rekomenderar att man äter smärtstillande och anstränger foten och benet trots smärtan eftersom det blir bättre fortare då, men att folk har besvär flera år senare skrämmer mig lite. Jag hade liksom räknat med att vara hyfsat bra till nyår och helt återställd i mars. Jag har varken tid eller förutsättningar att vara skadad särskilt länge till så nu känner jag mig faktiskt ganska orolig. Jag vågar knappt tänka på att det skulle kunna bli bestående men som hindrar mig från att göra sånt som jag älskar. Jag hoppas att veckan i Egypten kan bli en bra början på min rekreation eftersom värme och vatten är bra förutsättningar för att öva upp sin rörlighet igen.

Mitt vänstra lår är redan efter 3.5 vecka 4 cm smalare över muskeln än det högra och smalbenet precis under knät är drygt 1 cm smalare. Gipset blir jag av med den 21a dec, dvs om drygt 4 veckor och jag undrar hur mycket smalare det kommer vara då. Jag kanske får smeknamnet helan och halvan efter det här:) Det som är obehagligt är även rädslan för att göra någonting galet när jag börjar få gå på benet. Jag vet inte om jag skulle våga gå själv i skogen de första månaderna som jag alltid gjort annars. Om det inte vore för mitt förbannade knä som jag oxå har ont i så skulle jag kunna göra många fler övningar redan nu. Jag brukar cykla i luften några minuter men det värker i knät efteråt även om det känns skönt att röra på benet lite.

Igår var jag hos läkaren för att kolla mitt knä och jag fick en remiss till Västervik. Det är sjukt att dom inta kan kolla både knät och foten samtidigt. Det blir så fånigt att åka dit den ena dan för foten och sen nästa dag för knät. Läkaren som jag träffade igår var väldigt speciell och hade en lång utläggning om hur många det är som vill ha magnetröntken nuförtiden eftersom alla idrottsstjärnor får det och det finns minsann inte plats för att folk kommer i tid och otid och vill röntka sig... eh, nähä, jaha gör dom sa jag och undrade om han menade att jag var en sån person. Han var mist sagt ovillig att skriva en remiss för röntken och frågade flera gånger varför jag kände ett behov av att röntka knät. Jag bara pekade på den gipsade foten och menade att om det nu kan bli såhär illa när knät går ur led så vill man ju veta varför det hoppar ur led så ofta. Ja, jo det kunde han ju hålla med om.

rullstolsrally på willys

Idag har jag vart på "stan" med rullstol och det slog mig på riktigt hur jobbigt det här med att bryta foten faktiskt är. Jag har förhållt mig till det hela med en slags distans, som om det egentligen inte har hänt mig utan någon jag känner. Eller som om jag skulle vakna upp en dag och allt var som vanligt. I början var det ofta så när jag vaknade på morgonen, i flera sekunder var benet helt och sen kom allt till mig igen. Som liten egenpepp tänkte jag rada upp sådant som faktiskt är bra med att bryta benet.

Jag har aldrig tänkt på hur otroligt svårt det kan vara att göra vissa saker. Klä på sig, ta sig upp för en trappa, duscha, ta sig till olika ställen utan att vara beroende av någon som hjälper till osv. Jag är helt övertygad om att det kommer göra mig till en betydligt mer förstående socialpedagog i arbetet med funktionshindrade.

Jag har alltid haft svårt att förlita mig på andra människor och att be om hjälp ligger långt bak på tungan för mig. Jag tror att mina första ord var -jag kan själv...
Nu är jag så illa tvungen att be om hjälp för att över huvudtaget ta mig igenom en hel dag vilket kanske gör att min rädsla för att vara beroende av andra ger med sig en smula och jag har definitivt fått svälja min heder vid mer än ett tillfälle.

Jag har vart på god väg att gå in i väggen under lång tid, mycket beroende på min oförmåga till att säga nej. Jag har trott och tror fortfarande i viss mån att jag klarar att leva i ett osunt tempo och nu har jag plötsligt inget val längre. Vissa saker kan jag inte göra eller orkar inte göra eftersom jag har ont och är trött hela tiden. Min kropp får den vila som den länge bett om. Läkarna kallar detta för en stressfraktur och en anledning till att det hände (bortsett från den fysiska påfrestningen av trekkingen och värmen) är med stor sannorlikhet den livsföring som jag haft de senaste åren. Jag har sovit för lite, ätit oregelbundet och helt enkelt inte tagit hand om min kropp. Det ska bli ändring på det.

Det som är dåligt med att bryta benet är framförallt att jag känner mig fruktansvärt hämmad. Allt tar oändligt mycket längre tid och jag är helt beroende av att andra gör saker åt mig eller skjutsar mig till ställen osv. Kan dom inte det är jag helt låst hemma. Jag blir så fruktansvärt uttråkad, känner mig inaktiv och förbannad faktiskt. Vissa saker var enklare i Bolivia, där fann jag mig snabbt i att jag inte kunde påverka min situation och gav således all makt till andra instanser och personer. Här hemma är jag van vid att vara boss över mitt eget liv och min egen tid att fallet blev mycket längre och svårare här oväntat nog.

kanske hem?

På flyget mellan La Paz och Lima

Innan operation


Vad sägs om min supersexiga gips/kjolbränna?

Blä, jag fick just lite hemkommenångest. Jag är visserligen kvar på sjukhuset minst tills imorrn men jag har en ny kurs som startar i morgon och det känns som en jävligt dålig idé att halka efter på även den. Jag hoppas att mitt brutna ben godtas som en ursäkt till att skjuta upp den förra hemtentan ytterligare ett par veckor eftersom jag måste fokusera på det fältarbete som ska göras nu och jag har bara ork till att ha ont och att göra en sak i taget.

Jag kom hit till sjukhuset tidigt i torsdagsmorse efter en resa på drygt 40 timmar. Jag tycker att det gick bättre än väntat att resa så långt och Erika (läkaren i den Bolivianska familjen) gav mig en avskedsspruta som räckte första dygnet. Jag fick testa på att flyga allt från förstaklass till att sitta med benet tvivelaktigt vikt framför mig. Jag blev körd i rullstol mellan de flesta flygen och alla förutom en (i Amsterdam, där man annars kanske hade förväntat sig att bli påkörd) lyckades köra in mitt ben i någon eller något. I viploungen i Lima blev jag fotad av några som antingen trodde att jag var en tuff rockstjärna eller ville föreviga mitt miserabla rullstolsburna tillstånd? I La Paz ringde mina BiVvänner och sa att de var på väg till flygplatsen för att hinna ses en snabbis över en kopp kokate men tyvärr hann de inte upp innan jag var tvungen att bli skjutsad till gaten, synd.

Väl på sjukhuset blev jag mött av mamma och Kurre men fick vänta några timmar på att röntken skulle kunna genomföras. Det blev som väntat besked om att en operation var nödvändig och på fredagen fick jag ett gäng spikar, skruvar och klämmor i min fot. Jag var helt drogad hela dan och minns inte mycket mer än att jag hade skitont, var förvirrad och kanske lite otrevlig mot en norsk sjuksyster som vakade vid min säng under dagen. Viktor kom ner hit till sjukhuset i torsdags och har stannat med mig hela tiden. Han har vart helt underbar och hjälpt mig med alla möjliga nödvändiga och onödiga saker (så som att ta mig till toan och att köpa potatissallad och korsordstidningar).

I lördags fyllde jag 26 år och min pappa och bror tog en tur ut till sjukhuset. Jag var kanske inte det roligaste sällskapet men jag lyckades klämma i mig 2 bitar pizza dagen till ära. Innan dess har jag bara spytt så fort jag tänkt på mat. Jag har även lärt mig en hel massa konstiga saker på sista tiden så nu kan jag göra det mesta på ett ben och ta sprutor på mig själv. Imorgon ska jag prova ut rullstolar, kryckor, toaförhöjningar och en massa annat praktiskt men märkligt och sen blir det hemfärd, hoppas jag, tror jag, vill jag :) Jag längtar hem till min katt (som tydligen har lagt på sig en del under min frånvaro har jag hört).

Att komma hem

Det här är huset där jag har bott i över 2 veckor nu. Till höger i bild är köket och dörren till vänster är mitt rum. Notera den höga tröskeln för att komma upp där:) Ännu lite längre till vänster är toan (under trappan).

Idag har vart en seg dag. Jag har mest vart uttråkad. Jag har läst ut nästan alla böcker jag hade med mig (inte kurslitt dock) och flera ur familjen har vart iväg idag. Jag har börjat inse att det värsta ligger framför mig (dvs resan hem). Ca 40 timmar kommer det ta från att vi startar och på dom första flygen måste man tex ta sig upp för en trappa för att komma upp till flyget. Jag måste även sitta i en vanlig stol på flygen mellan Cochabamba-La Paz, La Paz-Lima och Madrid-Köpenhamn även om de ska fälla ner stolen framför så jag kan ha upp mitt ben.

Jag har inte riktigt orkat/vågat tänka på allt det här innan och inte heller har jag hunnit sörja att resan jag sett fram emot och planerat för under så lång tid slutar på detta viset. Visst har mitt positiva humör hjälpt mig en hel massa hittills och jag kommer säkert skratta åt det senare men egentligen är det en jävla massa pengar, tid och energi åt helvete om man ska vara krass. Fast det kanske man inte ska. Självklart har jag upplevt en hel massa saker och lärt mig både det ena och det andra men fan vad surt det är trots allt. Med tanke på omständigheterna kunde det knappast vara bättre än att bo i en sån här underbar familj och i just Cochabambas fantastiska klimat men självklart hade jag hellre frusit röven av mig i La Paz tillsammans med resten av gruppen.

Jag har även börjat inse att även om det känns underbart att komma hem så kommer det ta lång tid för mig att bli frisk och det kommer vara tungt att vara gipsad och orörlig i ett snöslaskigt Sverige. Jag ligger efter i skolan med 7.5 hp och det finns en hel massa saker som jag skulle behöva ta i tu med som jag lovat bort mig på efter hemkomst. T.ex uppstartandet av ellen och allan och filosoficafét bara för att nämna några saker. Det har vart otroligt skönt att vara här och bara fokusera på nuet, nya upplevelser, nya idéer och tankar. Det känns nästan lite skrämmande att komma hem till mörker och plikter. Det känns dock underbart att komma hem till familjen, till golv utan höga trösklar och ojämnheter, till tunnbrödsrullar, till läkare som jag kan tala med utan tolk, till duschar som man kan duscha i utan att få stötar, till förhoppningsvis ett nytt gips, till en mjuk skön säng, till att känna sig dammfri, till tystnad, till sänglampor, till ett snabbt internet osv.

Bien

Idag har vart en mycket bra dag. Jag har mycket mer energi och allting går dubbelt så fort att göra. Jag har väl vant mig vid att vara enbent. Jag är t.o.m lite glad att jag inte åkte hem direkt efter olyckan. Nu har jag lärt känna familjen mycket bättre och särskilt en av döttrarna som är i min ålder. Jag kan på något underligt spanskengelskt vis kommunicera ganska bra med henne och har fått väldigt mycket info av henne rörande allt möjligt intressant. Det som främst har slagit mig de senaste dagarna är hur likt livet är här trots allt. Självklart beror en stor del av det på att just den här familjen har hög utbildning, hyfsat med pengar och att de har träffat människor från hela världen som har bott hemma hos dem. De är inte heller praktiserande religiösa eller fördomsfulla. Att jag har fått den här positiva känslan kan oxå bero på att jag vet när jag får åka hem och vill således ta tillvara på dom sista dagarna. Sedan är säkert en stor del av det hela att jag har vant mig vid omgivningen och skaffat mig rutiner. Det jag nog aldrig kommer vänja mig vid är att det ligger ett disco här i närheten och att dom inte har några tider att passa. Ibland håller det på till 6 på morgonen. 2 ggr, på mindre än ett dygn, har jag hört boten Anna spelas. En gång på discot och en gång i en taxi. Loco.

Nästa gång jag åker till Bolivia skulle jag väldigt gärna testa på att bo i en avlägsen bergsby för att se en helt annan sida av landet. Som det känns just nu skulle jag kunna tänka mig att bo här under en tid om jag bara lärde mig att behärska språket bättre och hade ett inspirerande arbete.

Bättre

Idag ser mitt ben mycket bättre ut även om jag har haft ondare i fotleden idag än tidigare. Mina blåmärken syns bara lite fläckvis och även svullnaden har lagt sig lite (vilket var på tiden efter en vecka). Kanske beror den ökade smärtan på att jag hade hunnit vänja mig vid mitt gamla gips och lärt mig hur jag kunde röra mig på bästa sätt och att jag nu inte alls kan röra mig på samma sätt eftersom foten är i en annan vinkel.

Idag har jag och Erika (en av döttrarna i familjen som är lika gammal som mig) haft en girls day out då vi fixat våra naglar och ätit god lunch på en vegetarisk resturang. Kvinnan som fixade mina naglar hade bott i USA i några år och kunde bra engelska, skönt. Hon berättade att hon blev misshandlad av sin man och här skiljer man sig inte hur som helst. Hennes dröm var att starta ett härbärge för kvinnor och barn där man skulle kunna hyra in sig över en natt eller två när mannen var ute och söp eller var extra våldsam. I anslutning till härbärget ville hon ha ett långtidsboende för kvinnor där hon på dagtid skulle lära ut hur man fixar naglar, klipper hår osv för att kvinnorna ska hitta en egen försörjningskälla och således få en ekonomisk möjlighet att lämna sina män. Hon var verkligen passionerad över sin ide och jag lovade att kontakta henne om jag kommer hit nästa år igen för att se hur långt hon hunnit och i så fall kanske arbeta där som volontär under den veckan jag är här i Cochabamba. Nästan alla människor man möter här i Bolivia är väldigt öppna och inbjudande. Dom delar med sig av sina politiska åsiker och sitt privatliv under en taxiresa eller en klippning. Iaf så fort dom fattat att man inte är en gringo.

SOS ringde mig nyss och det ser ut som att jag ska få resa hem på tisdag. Jag landar då i Köpenhamn natten till torsdag och får åka direkt hem till mamma och sen vidare till Västervikssjukhus på torsdag. Tyvärr är två av flygningarn i vanlig flygstol vilket jag oroar mig lite för. Läkarna har sagt att det är viktigt att jag har benet högt eftersom man vanligtvis svullnar när man flyger. Vore inte kul att inte få plats i gipset. På långflygningen mellan Lima och Madrid sker däremot i 1a klass som tur är. På måndag ska det komma hit en kille som sedan ska flyga med mig hela vägen, köra mig i rullstol mellan flygen osv. Det känns iaf tryggt om än lite pinsamt.

pain

Jag är precis hemkommen från sjukhuset och en av de obehagligaste situationerna jag någonsin upplevt. Ni som känner mig väl vet att jag missbrukat uttrycket (-Det här är det värsta jag vart med om) men nu kan jag med gott samvete säga att det är så, iaf nära på :) Och nu, väl hemma hos familjen måste jag lyssna på "Who let the dogs out" från discot 100 meter härifrån.

Jag skulle vara på sjukhuset kl 16.00 och kvart i var vi fortfarande hemma. Det här med att passa tider är ingen enkel sak i Latinamerika. Efter att de fått in otympliga mig i bilen, 3 ungar och en fotpall var vi redan försenade. En ur familjen följde med mig som sällskap men tyvärr kan hon inte tala engelska, så på så vis var det till föga nytta för mig som inget förstod.

Sjukhuset här i Chochabamba är mycket finare än det jag besökte i djungeln, men allting är relativt. När vi kom in satt det en gammal man i rullstol som hade skruvar i sitt ben, ungefär så som jag föreställer mig att de skulle göra det på mig. Han satt under en smutsig filt och såg miserabel ut. Jag blev naturligtvis livrädd. Sjukhuset var inte direkt handikappanpassat?! vilket gjorde att de ibland fick bära upp mig i en rullstol där det var stora höjdskillnader. Jag fick vid flera tillfällen höra att jag borde gå ner i vikt (jag vet inte om det var för deras skull eller min).

Efter att röntken var klar konstaterade de att allting läkte bra förutom att min fot var gipsad snett vilket skulle göra att det även läker ihop snett. De ville att det skulla vara gipsat i det läget som foten är när man står och inte som när man dansar balett? Jag skrattade och sa att jag ju hade dansat när det hände men att skämta på ett språk man inte förstår är inte det lättaste. Och inte fan hade jag skämtat om jag vetat vad som väntade. De bad mig lägga mig på britsen och de tog fram en maskin som påminde mig om filmen the saw. Jag antar att det är så man brukar ta bort gips men det lät jävligt obehagligt.

När gipset var av slappnade jag av och tänkte glada tankar, på spenatpaj och tunnbrödsrulle för att vara exakt. (Jag är magsjuk och har inte lyckats äta något idag). Helt plötsligt började de rycka och trycka min fot in i det rätta läget och jag skrek i högan sky. Det kändes som att bryta foten igen och igen och flera personer fick hålla fast mig för att jag skakade av smärta. Jag försökte komma på olika ord som betydde smärtstillande, injektion, det får kosta vad det kosta vill eller vad fan som helst men jag kunde inte tänka på någonting annat än att det gjorde ont. En kvinna höll mig i handen och försökte få mig att göra olika andningsövningar (jag tror att jag har fått lite förståelse för hur det är att föda barn). Allt var över på 5-10 minuter men det var ändå outhärdligt länge. Jag trodde på riktigt att jag skulle svimma av smärta, jag t.o.m ville svimma. Hade jag vetat det där hade jag garanterat sett till att ha ett par groggar under västen.
Först fick jag för mig att de kanske hade frågat om jag ville ha bedövning utan att jag förstått frågan men senare fick jag veta att det hade tagit för lång tid att vänta på att bedövningen skulle verka. För min del hade vi kunnat vänta hela dan. När allt var över var det som vanligt bara att hoppa ut till bilen och på bästa tänkbara sätt hantera den skumpiga bilturen hem.

Nu ser det iaf ljust ut och SOSKöpenhamn fixar förmodligen hem mig redan på måndag eller tisdag. Jag är tvungen att vänta minst 48 timmar från att jag fick det nya gipset tills jag får flyga men sedan är det fritt fram. Yay! Det nya gipset är i ett bättre material än det gamla och man kan t.o.m duscha med det på. Imorgon efter den första riktiga duschen på en vecka kanske tjejerna i familjen ska ta med mig till en frisör och nagelsalong för att jag ska få en billig klippning och snygga naglar inför hemfärd.

orolig

Jag upptäckte nyss att hela baksidan av mitt vänstra ben är blått, eller ja, så långt man kan se för gipset. Knät är fortfarande svullet och jag kan nu urskilja minst 4 olika nyanser. Jag är lite orolig att jag pajat även knät rejält och skulle egentligen vilja magnetröntka det när jag kommer hem. Kanske har jag slitit av ett korsband, ledband eller någonting liknande. Det gör inte så ont i knät men jag tror att det snarare beror på att jag har ont i foten så man liksom glömmer bort all annan smärta. Oftast när mitt knä går ur led gör det skitont och jag kan inte stödja på det ordentligt under flera dagar men det brukar inte bli blått. Tillråga på allt så har jag fått en släng av magsjuka och kallsvettas. Det är inte kul att försöka hoppa till en toa under viss tidspress. Jag har tagit två tabletter Dimor och hoppas att magen lugnar sig innan jag ska in till sjukhuset kl 16.00. Jag hoppas att röntken visar att jag kan åka hem så snart som möjligt. Jag skulle vilja träffa läkare som kan förklara allting för mig på ett sätt som jag förstår. Det skulle även kännas tryggare att svenska läkare genomförde operationen. Jag är rädd att det blir värre ju längre tid jag är kvar här och särskilt om det hänt något allvarligt även med mitt knä. Jag förstår att det är skittrist att läsa om mina krämpor och jag känner mig lite som en gammal tant som inte har något annat att prata om, men det känns faktiskt lite bättre när jag har skrivit av mig om allt elände.

ovisshet

Idag pluggade jag lite spanska tillsammans med Maya, en av flickorna i familjen. Jag lär henne engelska och hon mig spanska. Bra deal. Allting är dammigt här och man blir aldrig direkt ren men Olga (stormamman i familjen) hjälpte mig att tvätta håret så nu känner jag mig åtminstonde lite mindre sunkig. I själva hushållet bor Olga och Allejandro, 3 av deras barn och en av dessa med sin respektive partner. Dessa har i sin tur 4 barn som är mellan 3-15 år. I ett annat hus på gården bor ytterligare kanske 6 släktingar som jag inte har jätte bra koll på ännu. Nästan varje dag träffar man någon ny person känns det som. Olgas yngsta dotter, som är lika gammal som mig, frågade mig idag hur många som bor i mitt hushåll och trodde flera gånger att hon hörde fel när jag sa att det är bara jag varannan vecka och jag och V varannan. I Bolivia bör inte ogifta flickor flytta hemifrån ens om dom har studerat färdigt och arbetar heltid. Alla i den här familjen är extremt välutbildade (läkare, lärare, psykolog osv) men trots detta har de det ganska knapert och flera arbetar extra utöver sina vanliga arbeten.



Oftast så känns det förhållandevis bra att vara kvar här, men, mitt högra knä börjar få nog av att hoppa omkring och jag är rädd att jag ska göra illa mig igen. Det är svårt att hoppa upp för dom höga trösklarna och ibland känner jag mig som en belastning. Jag vet att försökringsbolaget betalar dom ca 20$/dygn (vilket säkert drygar ut deras kassa en hel del) men det är ändå en ovälkommen känsla som smyger sig på ibland. Jag vågar inte riktigt fråga om allt som jag behöver eller om hjälp att ta mig till olika ställen och det är svårt att rent språkligt göra sig förstådd trots att jag lever med mitt lexikon under armen. Jag försöker hålla humöret uppe för både deras och min skull men för en liten stund sedan snubblade jag när jag skulle upp för tröskeln till mitt rum och började dessutom blöda näsblod. Man gör lätt det på hög höjd och jag brukar t.o.m göra det ofta i Sverige, men det blev liksom droppen. Jag blev jätte ledsen och försökte förklara att allt dom gör känns superbra, att huset, maten, allt är bra, det är bara det att jag inte vet vad som ska hända, när jag får komma hem, om jag ska opereras här, i Brasilien eller i Sverige osv osv... Jag pratade med min pappa i morse och han lovade att komma hit eller till Brasilien om det blir en operation. Det var skönt att höra. Mindre kul var det att höra att han funderar på att ställa in även Egyptenresan om jag inte hinner bli av med gips osv. Det är så mycket ovisshet och så mycket som jag sett fram emot som jag missar. Jag tycker att jag lyckats förtränga det ganska bra men nu kom allt på en gång. Det var betydligt enklare att distrahera sig själv när alla andra var kvar här och vi kunde skämta på som vanligt. Nu har jag ständigt dåligt samveta för att jag borde plugga på min kurs hemma i Sverige (vetenskapliga metoder) eller försöka lära mig bättre spanska, men jag orkar helt enkelt inte. Antingen är jag trött eller rastlös. Jag frågade om någon i familjen skulle kunna tänka sig att ta med mig på en biltur imorgon för att jag ska hinna se lite mer av Cochabamba och de ville dom absolut.

Äntligen har jag fått tillgång till en dator med internet (som har å,ä och ö t.o.m). Familjen som jag bor hos är otroligt hjälpsamma, det är nästan så att jag skäms. Det är drygt tre dagar sedan jag skadade mig och jag kan inte ens gå på toaletten själv. Det är sådant som är svårt/pinsamt även hemma i Sverige och det blir naturligtvis extra påtagligt här. Men det kanske blir bäst om jag tar alltihop från början.

I lördags åkte vi ut till chapareområdet vilket tar ca 4 timmar med bil från Chochabamba (där vi har bott den första veckan). I Chapare skulle vi trekka i djungeln samt besöka en organisation som arbetar med att få tama djur vilda. Dagen började bra med en fantastiskt vacker om än skumpig biltur. Väl framme trekkade vi i några timmar och det var fruktansvärt varmt, man var dyngsur av fukt och svett. Det var ganska stora höjdskillnader vilket gjorde att det var en mycket påfrestande vandring eller snarare klättring. Trots att det var tungt hann vi njuta av den fantastiska omgivningen, hänga med apor, bada i ett vattenfall och se en bäbisbjörn. Efter trekkingen badade vi i en slags naturlig flodlagun (en del av orinocofloden) där småspigg nafsade på oss. På kvällen gick vi på ett dansställe i den lilla byn. De flesta av oss var ganska trötta och funderade på att åka hem tidigt men vi hade beställt taxi till kl 00.00 så vi beslutade oss för att vänta.

Mitt i ett ytterst tvivelaktigt danssteg, vilket involverade luftgitarr, gick mitt knä ur led. För att kompensera detta så vred jag foten i en konstig vinkel och föll till marken. Jag vet inte om det var så att jag halkade till eller om det var det ojämna golvet som ställde till det men benen och lederna var trötta efter en lång dag med vandring, klättring, bad och dans och orkade helt enkelt inte hålla emot. Jag blev naturligtvis chockad och orolig eftersom vi var mitt ute i ingenstans, men jag trodde att det nog bara var en stukning eller vrickning. Efter lite diskussioner kom vi fram till att det nog ändå vore bäst att besöka ett sjukhus och frågade bartendern om det närmaste var i Cochabamba (dvs 4 tim med bil) men det visade sig att det fanns ett litet sjukhus ca 10 min med bil från stället där vi var. Vi beställde en taxi och åkte dit. Visserligen var det långt ifrån den kliniska sjukhusmiljö som man är van vid som svensk, men det fanns iaf personal där som tog sig en titt på min fot och konstaterade stukning. Men de tyckte ändå att jag skulle komma tillbaks dagen efter för att få foten röntkad av en Kuban, han skulle tydligen vara extra duktig på sådant. Jag fick en spruta mot smärtan (vilken dom gav utan att använda plasthandskar), lite bandage och sedan blev jag hemskickad för natten.
Det som var så speciellt var att alla var så otroligt engagerade i mig och min fot. Vår guide samt taxichauffören följde med in och satt med mig hela tiden (bortsett från att de passade på att väga sig). Amanda och min lärare var oxå med samt en hel del sjukhuspersonal. Jag fick knappt plats i det lilla båset för allt folk. Mina tatueringar var det stora samtalsämnet och alla ville känna på dom.

Natten var hemsk, det blixtrade och ösregnade och jag kunde inte hitta en enda bekväm ställning för foten som pulserade och skar. Det gjorde skitont rent utsagt. Jag började förstå att det inte var en vanlig stukning och försökte förlika mig med tanken på att jag kanske skulle bli tvungen att missa forsränningen och linbanan dagen efter. Några timmar senare, vilket kändes som en evighet av smärta, förstod jag att jag skulle vara glad om jag fick stanna kvar i Bolivia överhuvudtaget. På morgonen åkte vi in till sjukhuset igen och det första som händer är att killen som kör mig i en rullstol, kör in min onda fot i ett sängben. Efter lite klämmande och kännande på foten fick jag röntgas. Jag försökte skoja lite med sjukhuspersonalen men de såg inte glada ut. Jag förstod knappt ett ord av vad de sa men tres fracturas var svårt att missa. Plötsligt omringades jag av olika läkare som skulle ge sitt utlåtande och det var inte goda nyheter. Det var tre allvarliga frakturer i foten och i benet och det fanns en liten benbit som satt alldeles för sig själv. Jag skulle bli tvungen att opereras. Det fanns en Belgisk läkare på plats som kunde översätta hyfsat och han tyckte inte att jag skulle genomföra operationen på det sjukhuset pga bristande hygien samt utrustning. Han rekommenderade att de skulle bryta tillbaks benen så gott de kunde, gipsa och sedan få mig med på första bästa plan till Sverige.
Det som är mest annorlunda med Bolivianska sjukhus är att man måste köpa alla saker själv. Mina klasskamrater, guiden och säkert andra oxå gav sig ut på en liten apoteksturne för att få tag på alla saker som de behövde till mig. Allt från lila skumplast till dropp och gips. Jag tror att de fick besöka minst tre apotek för att få tag på det nödvändigaste iaf. Under tiden försökte minst tre sjuksköterskor hitta en bra plats att sätta dropp på, men jag har så tunna blodkärl så de stack mig lite överallt. Tillslut lyckades de och jag fick åka in till en slags sal med en bår som var så smal att större delen av mig stack utanför. Där inne var personalen märkligt klädda i kulörta tygkläder och tossor i olika färger. De var helt underbara och försökte prata och skoja om lite av varje för att distrahera mig. En av läkarna hade sett oss kvällen innan när vi dansade innan olyckan. De frågade helatiden om det kändes som om jag flög men det tyckte jag inte. Jag försökte säga att det var som att ha ”ants in my legs , nomb, you know”, men dom förstod inte liknelsen. Lost in translation. Tillslut somnade jag och de fixade till benet och foten.

Jag röntkades igen och det såg nu riktigt bra ut. De tyckte fortfarande att jag skulle hem till Sverige men jag hade 5 dagar på mig innan jag skulle vara tvungen att opereras så det var ju lugnt. Det var bara att hoppa ut till bilen på ett ben och sedan skumpa hem till Cochabamba. Jag fick ett helt baksäte för mig själv och det gick riktigt bra att åka i bilen trots att skumpiga vägar är det sista man vill uppleva med nybrutet ben. Tyvärr blev jag såklart kissnödig ungefär halvvägs och då var vi på 3600m höjd. Nygipsad, med min lärare under ena armen och guiden under den andra, försökte jag hoppa längsmed en grusig väg ner till en toa. Jag har nog aldrig vart så andfådd och ansträngd.

Väl hemma hos familjen blev jag glatt överraskad av att dom hade hissat ner den mjukaste och största sängen till ett rum på bottenvåningen där jag skulle få sova. Bolivianska hus är ofta byggda i längor mot en mittgård och varje dörr leder till ett rum. För att t.ex gå mellan köket och matrummet eller sovrummet och toan måste man alltså gå ut via trädgården i mitten. Det är höga trösklar mellan trädgården och varje rum eftersom de inte vill att regnvatten ska komma in. Detta ställer till det rejält när man inte kan röra sig fritt. Jag får inte stödja på foten alls och det finns inga kryckor som funkar till mig eftersom jag är så lång. Jag är således helt beroende av att någon eller egentligen två personer kan hjälpa mig när jag ska någonstans. Jag tycker att det är jobbigt att vara beroende av andra och särskilt när det är så pass svårt att kommunicera. Inatt var jag ute på ett litet äventyr för att se om jag skulle klara att ta mig till toan själv. Jag satte mig på rumpan, lade upp det gipsade benet på det friska och hävde mig baklänges med hjälp av händerna. Förutom att det var ganska jobbigt så gick det bra tills att jag skulle upp på toastolen utan att böja benet. Det gick med nöd och näppe men det är inget jag tänker testa igen.
Som tur är så är en av döttrarna i familjen läkare och hon ger mig en smärtlindrande spruta varje morgon och kväll, för ont gör det. Jag tror att värmen i kombination med att jag måste anstränga mig varje gång jag ska ta mig någonstans bidrar till att benet svullnar upp och då trycker gipset åt.

Min lärare kontaktade SOSKöpenhamn för att ordna med flyg och liknande. De nöjde sig inte med utlåtandet av den Kubanska läkaren (antagligen eftersom det var ett litet sjukhus i en liten djungelby) men jag blev ändå extremt förolämpad. Det är ju inte som att jag vill åka hem och missa allt som jag har förberett mig ett halvår inför. De föreslog att jag skulle ta mig till ett annat sjukhus här i Cochabamba, som är privat och internationellt, för ytterligare ett utlåtande. Sagt och gjort. De på det nya sjukhuset ansåg att jag inte får åka hem eftersom det finns risker med själva flygningen med lufttryck och liknande. Däremot tyckte de att den andra läkaren hade gjort ett mycket bra jobb med min fot och mitt ben vilket var skönt att höra. Man kan knappt se den ensamma benbiten på de nya röntkenplåtarna.

Så här är jag nu och jag måste stanna minst i en vecka till för att klara flygningen anser dom. Som tur är så betalar försäkringsbolaget det mesta, tex den här lånedatorn och sjukhusvistelser. Trots att man alltid vill hem när man är sjuk så fungerar det förvånansvärt bra att bo här i familjen. Jag har ju som sagt ett rum på bottenvåningen och det är en nätdörr ut till gården där det sprätter omkring hönor och kycklingar. Det bor även två hundar på gården som håller mig sällskap ibland. Klassen åkte vidare till El Alto igår och min lärare åkte tidigt imorse för att möta upp dom där. Självklart känns det lite bittert att ligga här, oförmögen att ens hämta vatten till sig själv, men jag har blivit lovad att gå denna kurs nästa höst igen om jag vill. Då har vi en planerad 5 veckorspraktik på min vanliga utbildning vilket egentligen passar bättre. Då ska jag nog bara vara här i Cochabamba för att träffa familjen igen och sedan praktisera på Casa de la mujer i Santa Cruz som jag nu missade att åka till. På lördag får jag närmare besked om exakt när jag får åka hem och tills dess tänker jag skaffa mig en gipsbränna om jag får sitta i solen. Från trädgården här har man en fin utsikt mot bergen.

Hej allihop.
Nu ar vi i chochabamba. Pa formiddagarna pluggar vi spanska (det gar inget vidare for mig, jag kan fortfarande inte fora en vanlig dialog med familjen) och pa eftermiddagarna gor vi olika organisationsbesok och turistar oss. Haromdagen var vi uppe pa ett hogt berg for att kolla pa en stor jesusstaty. Vi akte linbana upp och gick ner vilket nastan var lika obehagligt som att ga ner for pyramiden i Mexico. Det enda som stor mig just nu ar min begransade spanska vilket gor att jag ibland kanner mig utanfor eftersom jag inte kan delta i samtal. Som tur ar kan vissa i familjen som vi bor hos tala lite engelska sa det som maste bli sagt kan jag iaf fa fram. Det ar ju en extrem fattigdom som man ser pa gatorna. Nar vi skulle kopa vatten igar kunde de inte ge oss vaxel pa motsvarande 10 svenska kronor och det ar tiggande barn overallt. Ibland, nar vi har frukt eller vatten pa oss brukar vi ge det istallet for pengar eftersom vi inte vet vem pengarna gar till. Da ber vi barnen ata medan vi ser pa sa vi sakert vet att dom far det vi ger.

Praktik

Jag tänkte att det kunde vara kul om jag la upp lite länkar till dom olika organisationerna vi kommer besöka och ha praktik hos under vår resa.

http://igualdadlgbt.org/
Detta är en hbt-organisation som organiserar möten och arbetar med rättighetsfrågor.
Om ni är intresserade av att läsa mer om hbt-personers rättigheter i Bolivia kan ni kolla på dessa länkar:
http://www.qx.se/samhalle/9286/hbtpersoner-skyddas-i-bolivias-nya-grundlag%E2%80%A8%E2%80%A8
http://www.svalorna.se/?q=node/613
http://www.svalorna.se/files/Fakta_HBT_Bolivia_SvalornaLA_LU_090626_MB.pdf

I La PAz ska vi praktisera på Svensk-Bolivianska skolan som drivs av stiftelsen Gatubarn. Vi ska bo hemma hos lärarna på skolan så jag tror att det kommer bli en mycket givande upplevelse.
http://www.stiftelsengatubarn.se/Skolverksamhet_Bolivia/Skolan.htm


Vi kommer även göra ett litet stopp i El Alto för att besöka våra vänner i teatergruppen Albor (som var här under SPUNKfestivalen) för att medverka på en Boliviansk poesifestival. Vi ska även få en guidead tur av en ur Albor på en kyrkogård den 31a okt (dvs halloween). Det ska tydligen vara något alldeles extra.
http://boliviansk-teaterturne.blogspot.com/

Todos los santos


Vi ska kolla på lite brottning oxå. Aymara kvinnorna behåller sina traditionella kjolar på och brottas som om helvetet vore nära.



När vi ändå är så pass nära Cobacabana och titicacasjön så gör vi såklart ett stopp där över natten och besöker en skola mitt ute på solön.


På min födelsedag ska vi (tyvärr) cykla ner för dödens väg som går mellan La Paz och Coroico. Jag måste erkänna att jag faktiskt känner mig nervös redan nu trots att jag har hört att det är en av världens vackraste utsiktsplatser.


När vi är i Chochabamba så ska vi bl.a besöka en organisation som arbetar med att förvilda tama djur (apor, kattdjur osv). Det ligger en bit in i djungeln och vi kommer bo där tillsammans med djuren. Vi ska även göra en djungeltur på 2 dagar och trekka lite.
http://www.intiwarayassi.org/articles/volunteer_animal_refuge/home.html



Casa de la mujer är ett kvinnohus som påminner om tjej/kvinnojoursverksamheterna som finns i Sverige. Det blir en av de sista stoppen vi gör och det ligger i Santa Cruz.
http://www.casadelamujer.org.bo/

Vi ska även besöka Kawsay, Tinku juvenil, SOSbarnbyar, PLAN och Intiwawa