Äntligen har jag fått tillgång till en dator med internet (som har å,ä och ö t.o.m). Familjen som jag bor hos är otroligt hjälpsamma, det är nästan så att jag skäms. Det är drygt tre dagar sedan jag skadade mig och jag kan inte ens gå på toaletten själv. Det är sådant som är svårt/pinsamt även hemma i Sverige och det blir naturligtvis extra påtagligt här. Men det kanske blir bäst om jag tar alltihop från början.
I lördags åkte vi ut till chapareområdet vilket tar ca 4 timmar med bil från Chochabamba (där vi har bott den första veckan). I Chapare skulle vi trekka i djungeln samt besöka en organisation som arbetar med att få tama djur vilda. Dagen började bra med en fantastiskt vacker om än skumpig biltur. Väl framme trekkade vi i några timmar och det var fruktansvärt varmt, man var dyngsur av fukt och svett. Det var ganska stora höjdskillnader vilket gjorde att det var en mycket påfrestande vandring eller snarare klättring. Trots att det var tungt hann vi njuta av den fantastiska omgivningen, hänga med apor, bada i ett vattenfall och se en bäbisbjörn. Efter trekkingen badade vi i en slags naturlig flodlagun (en del av orinocofloden) där småspigg nafsade på oss. På kvällen gick vi på ett dansställe i den lilla byn. De flesta av oss var ganska trötta och funderade på att åka hem tidigt men vi hade beställt taxi till kl 00.00 så vi beslutade oss för att vänta.
Mitt i ett ytterst tvivelaktigt danssteg, vilket involverade luftgitarr, gick mitt knä ur led. För att kompensera detta så vred jag foten i en konstig vinkel och föll till marken. Jag vet inte om det var så att jag halkade till eller om det var det ojämna golvet som ställde till det men benen och lederna var trötta efter en lång dag med vandring, klättring, bad och dans och orkade helt enkelt inte hålla emot. Jag blev naturligtvis chockad och orolig eftersom vi var mitt ute i ingenstans, men jag trodde att det nog bara var en stukning eller vrickning. Efter lite diskussioner kom vi fram till att det nog ändå vore bäst att besöka ett sjukhus och frågade bartendern om det närmaste var i Cochabamba (dvs 4 tim med bil) men det visade sig att det fanns ett litet sjukhus ca 10 min med bil från stället där vi var. Vi beställde en taxi och åkte dit. Visserligen var det långt ifrån den kliniska sjukhusmiljö som man är van vid som svensk, men det fanns iaf personal där som tog sig en titt på min fot och konstaterade stukning. Men de tyckte ändå att jag skulle komma tillbaks dagen efter för att få foten röntkad av en Kuban, han skulle tydligen vara extra duktig på sådant. Jag fick en spruta mot smärtan (vilken dom gav utan att använda plasthandskar), lite bandage och sedan blev jag hemskickad för natten.
Det som var så speciellt var att alla var så otroligt engagerade i mig och min fot. Vår guide samt taxichauffören följde med in och satt med mig hela tiden (bortsett från att de passade på att väga sig). Amanda och min lärare var oxå med samt en hel del sjukhuspersonal. Jag fick knappt plats i det lilla båset för allt folk. Mina tatueringar var det stora samtalsämnet och alla ville känna på dom.
Natten var hemsk, det blixtrade och ösregnade och jag kunde inte hitta en enda bekväm ställning för foten som pulserade och skar. Det gjorde skitont rent utsagt. Jag började förstå att det inte var en vanlig stukning och försökte förlika mig med tanken på att jag kanske skulle bli tvungen att missa forsränningen och linbanan dagen efter. Några timmar senare, vilket kändes som en evighet av smärta, förstod jag att jag skulle vara glad om jag fick stanna kvar i Bolivia överhuvudtaget. På morgonen åkte vi in till sjukhuset igen och det första som händer är att killen som kör mig i en rullstol, kör in min onda fot i ett sängben. Efter lite klämmande och kännande på foten fick jag röntgas. Jag försökte skoja lite med sjukhuspersonalen men de såg inte glada ut. Jag förstod knappt ett ord av vad de sa men tres fracturas var svårt att missa. Plötsligt omringades jag av olika läkare som skulle ge sitt utlåtande och det var inte goda nyheter. Det var tre allvarliga frakturer i foten och i benet och det fanns en liten benbit som satt alldeles för sig själv. Jag skulle bli tvungen att opereras. Det fanns en Belgisk läkare på plats som kunde översätta hyfsat och han tyckte inte att jag skulle genomföra operationen på det sjukhuset pga bristande hygien samt utrustning. Han rekommenderade att de skulle bryta tillbaks benen så gott de kunde, gipsa och sedan få mig med på första bästa plan till Sverige.
Det som är mest annorlunda med Bolivianska sjukhus är att man måste köpa alla saker själv. Mina klasskamrater, guiden och säkert andra oxå gav sig ut på en liten apoteksturne för att få tag på alla saker som de behövde till mig. Allt från lila skumplast till dropp och gips. Jag tror att de fick besöka minst tre apotek för att få tag på det nödvändigaste iaf. Under tiden försökte minst tre sjuksköterskor hitta en bra plats att sätta dropp på, men jag har så tunna blodkärl så de stack mig lite överallt. Tillslut lyckades de och jag fick åka in till en slags sal med en bår som var så smal att större delen av mig stack utanför. Där inne var personalen märkligt klädda i kulörta tygkläder och tossor i olika färger. De var helt underbara och försökte prata och skoja om lite av varje för att distrahera mig. En av läkarna hade sett oss kvällen innan när vi dansade innan olyckan. De frågade helatiden om det kändes som om jag flög men det tyckte jag inte. Jag försökte säga att det var som att ha ”ants in my legs , nomb, you know”, men dom förstod inte liknelsen. Lost in translation. Tillslut somnade jag och de fixade till benet och foten.
Jag röntkades igen och det såg nu riktigt bra ut. De tyckte fortfarande att jag skulle hem till Sverige men jag hade 5 dagar på mig innan jag skulle vara tvungen att opereras så det var ju lugnt. Det var bara att hoppa ut till bilen på ett ben och sedan skumpa hem till Cochabamba. Jag fick ett helt baksäte för mig själv och det gick riktigt bra att åka i bilen trots att skumpiga vägar är det sista man vill uppleva med nybrutet ben. Tyvärr blev jag såklart kissnödig ungefär halvvägs och då var vi på 3600m höjd. Nygipsad, med min lärare under ena armen och guiden under den andra, försökte jag hoppa längsmed en grusig väg ner till en toa. Jag har nog aldrig vart så andfådd och ansträngd.
Väl hemma hos familjen blev jag glatt överraskad av att dom hade hissat ner den mjukaste och största sängen till ett rum på bottenvåningen där jag skulle få sova. Bolivianska hus är ofta byggda i längor mot en mittgård och varje dörr leder till ett rum. För att t.ex gå mellan köket och matrummet eller sovrummet och toan måste man alltså gå ut via trädgården i mitten. Det är höga trösklar mellan trädgården och varje rum eftersom de inte vill att regnvatten ska komma in. Detta ställer till det rejält när man inte kan röra sig fritt. Jag får inte stödja på foten alls och det finns inga kryckor som funkar till mig eftersom jag är så lång. Jag är således helt beroende av att någon eller egentligen två personer kan hjälpa mig när jag ska någonstans. Jag tycker att det är jobbigt att vara beroende av andra och särskilt när det är så pass svårt att kommunicera. Inatt var jag ute på ett litet äventyr för att se om jag skulle klara att ta mig till toan själv. Jag satte mig på rumpan, lade upp det gipsade benet på det friska och hävde mig baklänges med hjälp av händerna. Förutom att det var ganska jobbigt så gick det bra tills att jag skulle upp på toastolen utan att böja benet. Det gick med nöd och näppe men det är inget jag tänker testa igen.
Som tur är så är en av döttrarna i familjen läkare och hon ger mig en smärtlindrande spruta varje morgon och kväll, för ont gör det. Jag tror att värmen i kombination med att jag måste anstränga mig varje gång jag ska ta mig någonstans bidrar till att benet svullnar upp och då trycker gipset åt.
Min lärare kontaktade SOSKöpenhamn för att ordna med flyg och liknande. De nöjde sig inte med utlåtandet av den Kubanska läkaren (antagligen eftersom det var ett litet sjukhus i en liten djungelby) men jag blev ändå extremt förolämpad. Det är ju inte som att jag vill åka hem och missa allt som jag har förberett mig ett halvår inför. De föreslog att jag skulle ta mig till ett annat sjukhus här i Cochabamba, som är privat och internationellt, för ytterligare ett utlåtande. Sagt och gjort. De på det nya sjukhuset ansåg att jag inte får åka hem eftersom det finns risker med själva flygningen med lufttryck och liknande. Däremot tyckte de att den andra läkaren hade gjort ett mycket bra jobb med min fot och mitt ben vilket var skönt att höra. Man kan knappt se den ensamma benbiten på de nya röntkenplåtarna.
Så här är jag nu och jag måste stanna minst i en vecka till för att klara flygningen anser dom. Som tur är så betalar försäkringsbolaget det mesta, tex den här lånedatorn och sjukhusvistelser. Trots att man alltid vill hem när man är sjuk så fungerar det förvånansvärt bra att bo här i familjen. Jag har ju som sagt ett rum på bottenvåningen och det är en nätdörr ut till gården där det sprätter omkring hönor och kycklingar. Det bor även två hundar på gården som håller mig sällskap ibland. Klassen åkte vidare till El Alto igår och min lärare åkte tidigt imorse för att möta upp dom där. Självklart känns det lite bittert att ligga här, oförmögen att ens hämta vatten till sig själv, men jag har blivit lovad att gå denna kurs nästa höst igen om jag vill. Då har vi en planerad 5 veckorspraktik på min vanliga utbildning vilket egentligen passar bättre. Då ska jag nog bara vara här i Cochabamba för att träffa familjen igen och sedan praktisera på Casa de la mujer i Santa Cruz som jag nu missade att åka till. På lördag får jag närmare besked om exakt när jag får åka hem och tills dess tänker jag skaffa mig en gipsbränna om jag får sitta i solen. Från trädgården här har man en fin utsikt mot bergen.
I lördags åkte vi ut till chapareområdet vilket tar ca 4 timmar med bil från Chochabamba (där vi har bott den första veckan). I Chapare skulle vi trekka i djungeln samt besöka en organisation som arbetar med att få tama djur vilda. Dagen började bra med en fantastiskt vacker om än skumpig biltur. Väl framme trekkade vi i några timmar och det var fruktansvärt varmt, man var dyngsur av fukt och svett. Det var ganska stora höjdskillnader vilket gjorde att det var en mycket påfrestande vandring eller snarare klättring. Trots att det var tungt hann vi njuta av den fantastiska omgivningen, hänga med apor, bada i ett vattenfall och se en bäbisbjörn. Efter trekkingen badade vi i en slags naturlig flodlagun (en del av orinocofloden) där småspigg nafsade på oss. På kvällen gick vi på ett dansställe i den lilla byn. De flesta av oss var ganska trötta och funderade på att åka hem tidigt men vi hade beställt taxi till kl 00.00 så vi beslutade oss för att vänta.
Mitt i ett ytterst tvivelaktigt danssteg, vilket involverade luftgitarr, gick mitt knä ur led. För att kompensera detta så vred jag foten i en konstig vinkel och föll till marken. Jag vet inte om det var så att jag halkade till eller om det var det ojämna golvet som ställde till det men benen och lederna var trötta efter en lång dag med vandring, klättring, bad och dans och orkade helt enkelt inte hålla emot. Jag blev naturligtvis chockad och orolig eftersom vi var mitt ute i ingenstans, men jag trodde att det nog bara var en stukning eller vrickning. Efter lite diskussioner kom vi fram till att det nog ändå vore bäst att besöka ett sjukhus och frågade bartendern om det närmaste var i Cochabamba (dvs 4 tim med bil) men det visade sig att det fanns ett litet sjukhus ca 10 min med bil från stället där vi var. Vi beställde en taxi och åkte dit. Visserligen var det långt ifrån den kliniska sjukhusmiljö som man är van vid som svensk, men det fanns iaf personal där som tog sig en titt på min fot och konstaterade stukning. Men de tyckte ändå att jag skulle komma tillbaks dagen efter för att få foten röntkad av en Kuban, han skulle tydligen vara extra duktig på sådant. Jag fick en spruta mot smärtan (vilken dom gav utan att använda plasthandskar), lite bandage och sedan blev jag hemskickad för natten.
Det som var så speciellt var att alla var så otroligt engagerade i mig och min fot. Vår guide samt taxichauffören följde med in och satt med mig hela tiden (bortsett från att de passade på att väga sig). Amanda och min lärare var oxå med samt en hel del sjukhuspersonal. Jag fick knappt plats i det lilla båset för allt folk. Mina tatueringar var det stora samtalsämnet och alla ville känna på dom.
Natten var hemsk, det blixtrade och ösregnade och jag kunde inte hitta en enda bekväm ställning för foten som pulserade och skar. Det gjorde skitont rent utsagt. Jag började förstå att det inte var en vanlig stukning och försökte förlika mig med tanken på att jag kanske skulle bli tvungen att missa forsränningen och linbanan dagen efter. Några timmar senare, vilket kändes som en evighet av smärta, förstod jag att jag skulle vara glad om jag fick stanna kvar i Bolivia överhuvudtaget. På morgonen åkte vi in till sjukhuset igen och det första som händer är att killen som kör mig i en rullstol, kör in min onda fot i ett sängben. Efter lite klämmande och kännande på foten fick jag röntgas. Jag försökte skoja lite med sjukhuspersonalen men de såg inte glada ut. Jag förstod knappt ett ord av vad de sa men tres fracturas var svårt att missa. Plötsligt omringades jag av olika läkare som skulle ge sitt utlåtande och det var inte goda nyheter. Det var tre allvarliga frakturer i foten och i benet och det fanns en liten benbit som satt alldeles för sig själv. Jag skulle bli tvungen att opereras. Det fanns en Belgisk läkare på plats som kunde översätta hyfsat och han tyckte inte att jag skulle genomföra operationen på det sjukhuset pga bristande hygien samt utrustning. Han rekommenderade att de skulle bryta tillbaks benen så gott de kunde, gipsa och sedan få mig med på första bästa plan till Sverige.
Det som är mest annorlunda med Bolivianska sjukhus är att man måste köpa alla saker själv. Mina klasskamrater, guiden och säkert andra oxå gav sig ut på en liten apoteksturne för att få tag på alla saker som de behövde till mig. Allt från lila skumplast till dropp och gips. Jag tror att de fick besöka minst tre apotek för att få tag på det nödvändigaste iaf. Under tiden försökte minst tre sjuksköterskor hitta en bra plats att sätta dropp på, men jag har så tunna blodkärl så de stack mig lite överallt. Tillslut lyckades de och jag fick åka in till en slags sal med en bår som var så smal att större delen av mig stack utanför. Där inne var personalen märkligt klädda i kulörta tygkläder och tossor i olika färger. De var helt underbara och försökte prata och skoja om lite av varje för att distrahera mig. En av läkarna hade sett oss kvällen innan när vi dansade innan olyckan. De frågade helatiden om det kändes som om jag flög men det tyckte jag inte. Jag försökte säga att det var som att ha ”ants in my legs , nomb, you know”, men dom förstod inte liknelsen. Lost in translation. Tillslut somnade jag och de fixade till benet och foten.
Jag röntkades igen och det såg nu riktigt bra ut. De tyckte fortfarande att jag skulle hem till Sverige men jag hade 5 dagar på mig innan jag skulle vara tvungen att opereras så det var ju lugnt. Det var bara att hoppa ut till bilen på ett ben och sedan skumpa hem till Cochabamba. Jag fick ett helt baksäte för mig själv och det gick riktigt bra att åka i bilen trots att skumpiga vägar är det sista man vill uppleva med nybrutet ben. Tyvärr blev jag såklart kissnödig ungefär halvvägs och då var vi på 3600m höjd. Nygipsad, med min lärare under ena armen och guiden under den andra, försökte jag hoppa längsmed en grusig väg ner till en toa. Jag har nog aldrig vart så andfådd och ansträngd.
Väl hemma hos familjen blev jag glatt överraskad av att dom hade hissat ner den mjukaste och största sängen till ett rum på bottenvåningen där jag skulle få sova. Bolivianska hus är ofta byggda i längor mot en mittgård och varje dörr leder till ett rum. För att t.ex gå mellan köket och matrummet eller sovrummet och toan måste man alltså gå ut via trädgården i mitten. Det är höga trösklar mellan trädgården och varje rum eftersom de inte vill att regnvatten ska komma in. Detta ställer till det rejält när man inte kan röra sig fritt. Jag får inte stödja på foten alls och det finns inga kryckor som funkar till mig eftersom jag är så lång. Jag är således helt beroende av att någon eller egentligen två personer kan hjälpa mig när jag ska någonstans. Jag tycker att det är jobbigt att vara beroende av andra och särskilt när det är så pass svårt att kommunicera. Inatt var jag ute på ett litet äventyr för att se om jag skulle klara att ta mig till toan själv. Jag satte mig på rumpan, lade upp det gipsade benet på det friska och hävde mig baklänges med hjälp av händerna. Förutom att det var ganska jobbigt så gick det bra tills att jag skulle upp på toastolen utan att böja benet. Det gick med nöd och näppe men det är inget jag tänker testa igen.
Som tur är så är en av döttrarna i familjen läkare och hon ger mig en smärtlindrande spruta varje morgon och kväll, för ont gör det. Jag tror att värmen i kombination med att jag måste anstränga mig varje gång jag ska ta mig någonstans bidrar till att benet svullnar upp och då trycker gipset åt.
Min lärare kontaktade SOSKöpenhamn för att ordna med flyg och liknande. De nöjde sig inte med utlåtandet av den Kubanska läkaren (antagligen eftersom det var ett litet sjukhus i en liten djungelby) men jag blev ändå extremt förolämpad. Det är ju inte som att jag vill åka hem och missa allt som jag har förberett mig ett halvår inför. De föreslog att jag skulle ta mig till ett annat sjukhus här i Cochabamba, som är privat och internationellt, för ytterligare ett utlåtande. Sagt och gjort. De på det nya sjukhuset ansåg att jag inte får åka hem eftersom det finns risker med själva flygningen med lufttryck och liknande. Däremot tyckte de att den andra läkaren hade gjort ett mycket bra jobb med min fot och mitt ben vilket var skönt att höra. Man kan knappt se den ensamma benbiten på de nya röntkenplåtarna.
Så här är jag nu och jag måste stanna minst i en vecka till för att klara flygningen anser dom. Som tur är så betalar försäkringsbolaget det mesta, tex den här lånedatorn och sjukhusvistelser. Trots att man alltid vill hem när man är sjuk så fungerar det förvånansvärt bra att bo här i familjen. Jag har ju som sagt ett rum på bottenvåningen och det är en nätdörr ut till gården där det sprätter omkring hönor och kycklingar. Det bor även två hundar på gården som håller mig sällskap ibland. Klassen åkte vidare till El Alto igår och min lärare åkte tidigt imorse för att möta upp dom där. Självklart känns det lite bittert att ligga här, oförmögen att ens hämta vatten till sig själv, men jag har blivit lovad att gå denna kurs nästa höst igen om jag vill. Då har vi en planerad 5 veckorspraktik på min vanliga utbildning vilket egentligen passar bättre. Då ska jag nog bara vara här i Cochabamba för att träffa familjen igen och sedan praktisera på Casa de la mujer i Santa Cruz som jag nu missade att åka till. På lördag får jag närmare besked om exakt när jag får åka hem och tills dess tänker jag skaffa mig en gipsbränna om jag får sitta i solen. Från trädgården här har man en fin utsikt mot bergen.
2 kommentarer:
finaste Linn. jag hinner inte läsa det du skrivit nu men jag ska göra det senare ikväll. ska på författarkväll i vimmerby med farfar snart.
vilken jävla otur du haft.
många kramar!
Hej Linn! Vilket jävla äventyr! Det var spännande att läsa om alla händelser hit och dit. Jag skulle ha varit så himla livrädd. Du verkar hantera det bra i alla fall och att du får en ny chans att åka dit är ju jättebra, då är du ju förberedd och kan göra en ännu bättre resa. Du har ju världens bästa historia att underhålla med på festerna framöver i alla fall.
Jag och Jenny har bott i ditt hus i några dagar och Jenny ska sova där nästa vecka igen. Fluffy är ju en helt underbar katt och verkar tycka det är helt okej att bo med oss. När du kommer hem får vi se till att ta hand om dig lite.
Kramar Elin
Skicka en kommentar