lättnad

Nu är jag i stora drag klar med tentan och jag kom på en händelse tillslut (med lite hjälp från en vän, tack V!). Det är bara lite finjusteringar kvar och det hinner jag troligtvis med på söndag innan en annan V kommer hit. Detta betyder att jag kan fokusera på BiVkursen fullt ut denna gång och det ska bli grymt skönt att bara ha ett gärn i elden för en gångs skull. Det är mycket som ska ordnas innan resan och nu är det mindre än 2 veckor kvar så det är hög tid att ta tag i det som ska göras. Jag har inte hunnit reflektera så mycket över det här på grund av allt annat som tar upp min tid men nu kommer jag säkert få lite resnerver och börja oroa mig.

prestationsångest

Det är ju tentavecka och en av frågorna går ut på att man ska reflektera, analysera och försöka förstå en situation, person eller händelse som har berört en själv utifrån ett maktperspektiv med utgångspunkt i klass, kön, etnicitet och sexualitet och såklart knyta an till litteraturen. Jaha, det kanske låter enkelt. Jag har ju egentligen otaliga historier rörande personer och händelser som har berört mig men det känns nästintill omöjligt att välja en av dessa och göra någonting bra av det. Jag fattar inte varför jag har fått en sådan låsning gällande just denna fråga. Det här borde ju egentligen vara den tenta då jag verkligen skulle kunna prestera bra. Det är nästan helt blankt och jag kan inte dra mig till minnes ett enda tillfälle värt att få ner på papper.

?

Ibland, som idag, så blir jag så otroligt trött. Det finns så mycket som måste göras, så få som gör det och jag orkar/kan inte engagera mig i allt trots att jag vill. Jag tror att man gör som mest nytta när man håller sig inom ett område och således bli riktigt bra på det man gör, det är bara det lilla problemet att samhället inte är avgränsat i små områden utan man måste arbeta intersektionalistiskt för att verkligen göra en skillnad. Jag vill så mycket och ibland så känner jag att jag är ganska ensam i mina storskaliga visioner. Det är visserligen bra att folk håller mig tillbaka när jag svävar iväg i allt för orealistiska "förändravärlden" utopier, men ibland har dom fel och oftast är det mina vanföreställningar om min egen betydelse som gör att jag ens påverkar någonting alls. Problemet är snarare att jag inte nöjer mig med det lilla jag lyckas åstakomma och vill bara mer mer mer.

Jag har just försökt läsa in mig lite på Andinsk feminsim och hbt-rörelser i Bolivia inför stundande studiebesök och praktik. Jag hoppas att jag kan få med mig en gnutta icke västerländsk förhållningssätt när jag kommer hem och arbetar med detta här. Och kanske ett uns manana, manana.

ideal

Det har blivit en hel del rabalder om att designern Mark Fast valde att använda 3 "mulliga" modeller på London Fashion Week. Vissa, inklusive mig själv, tycker att det är naturligt att alla olika kroppstyper representeras men vissa håller inte med. Jag har valt ut några av kommentarerna under artikeln (som ni hittar på http://www.aftonbladet.se/wendela/article5831027.ab). Bilden från artikeln finner ni nedan.

"måste påpeka hur fult det är med en sån modell. titta bara hur kläderna sitter"
"Det där är ej en modells mått. Det där är den vanliga människans mått. EN modell ska få kläderna att sitta fint och på henne ser det fult ut."
"Hon på bilden var fet i alla fall, fy tusan, jag skulle må dåligt av att se så stora tjejer i alla fall!"
"Se massa 'vanliga' eller tjocka människor tro att de är modeller är ju bara pinsamt i mina ögon. Och detta endast för att de kvinnor som inte orkar sig till gymmet skall känna att de är vackra?"
"Köper man en biltidning eller går på bilmässa vill man se Ferrari och Porsche, inte volvo och saab. Modevärlden fungerar naturligtvis likadant."



Jag blir matt bara jag tänker på det. Självklart är inte media och modevärlden de enda orsakerna till att individer utvecklar ett skevt förhållande till sin kropp och till mat, men jag tror att det är svårt att navigera rätt som ung efter att ha läst att vissa "mår dåligt över att se så feta tjejer" och då menar tjejer som har strl 42.
Den sjuka delen av mig tänker så, att andra äcklas av mig, ser mig som dum och lat eftersom jag inte tillhör den ideala kroppstypen medan den andra friska, sunda delen av mig blir provocerad så till den grad att jag faktiskt slutat bry mig och tänker att det bästa jag kan göra är att fortsätta vara en stor, smart och aktiv förebild.

möta sina fobier

Jag har tagit tag i mig själv och insett att jag fan ska/måste bada, det här håller inte längre. Jag ska ju både resa till Titicacasjön och till röda havet i höst/vinter, så jag köpte en baddräkt som jag förhoppningsvis ska kunna känna mig bekväm i (den svarta med vita prickar). Först tänkte jag köpa den i leopard och den med körsbär men jag kunde inte hitta någon svensk återförsäljare och att beställa från USA hade gått på en halv förmögenhet, dvs 50 dollar för enbart frakten. Och sen är det säkert superenkelt att sy egna baddräkter i den här modellen. Frågan är bara vart man kan köpa tyg?

post

åh, jag är så trött på csn, jag har fortfarande inte fått några pengar fast det var över en månad sedan jag skickade in mina papper och idag fick jag en faktura där dom tycker att jag ska börja betala av mitt studielån. gah. Jag orkar inte sitta i telefonköer vareviga dag. Sen fick jag en faktura på mina vandrarkängor som jag hämtade ut för flera veckor sedan och som jag betalade när jag hämtade ut dom. Det kan väl inte vara så jävla svårt att kolla upp om man har fått in en betalning eller inte? Eller så är det så här dom lyckas lura folk som bara betalar fakturor utan att kolla upp allting?

ssb

Idag har jag av någon anledning funderat mycket på det här med självskadebeteende. När jag pluggade sociologi så skrev jag och några andra en uppsats om denna typ av beteende, men det var på ett strukturalistiskt plan där vi hamnade i allt från 90-tals krisen, curlingföräldrar, media och förebilder. Nu är jag mer intresserad av micronivån och de aktiva val individen gör vid varje enskilt tillfälle då han/hon tillförskansar sig själv skada. För många leder detta osökt tankarna till någon som skär sig men jag är även beredd att räkna in helt andra typer av egenförvållad skada i begreppet om än av olika grad. Detta skulle kunna inkludera olika typer av självbestraffning så som att välja att ha det smutsigt i sitt hem eller att sköta sin hygien dåligt för att personen inte anser sig förtjäna att ha det fint eller vara ren, att utsätta sig för fara genom ouppmärksamhet eller onödiga risker, att välja att stanna kvar i ett destruktivt förhållande för att individen inte anser sig vara värd någonting annat, att isolera sig eller välja bort situationer och sådant som individen tycker är roligt osv.
Ju mer jag tänker på det desto fler situationer kan inbegripas i denna förståelseram men jag blir inte ett dugg klokare. Frågan kvarstår.

Det är så otroligt svårt för många att förhålla sig till att en individ vill skära i sin egen vävnad, ärra sig för livet och inte tänka på konsekvenserna. Vad händer med individen som person när han/hon ska söka ett arbete, lära känna nya människor, träffa en partner osv. Är detta verkligen något som är värt att förklara för sin omgivning resten av livet? Jag förstår ju naturligtvis att dessa typer av resonemang inte biter på en ung individ som lever dag för dag, men vilka resonemang biter då? Jag tycker såklart inte att en individ är "botad" enkom för att det fysiskt uppenbara skadliga beteendet slutar, men det medför inte nödvändigtvis framtida sociala skadeverkningar i lika hög grad. Visserligen så kommer det ske en anpassning i samhället vartefter fler och fler har gamla ärr som de aktivt väljer att inte dölja.

Ibland brukade vi skoja om att en epilator är det perfekta självskadebeteendet, ibland satte vi upp lappar med bilder på hudens anatomi i genomskärning för att påvisa det faktiska syftet med en intakt hud, ibland ignorerade vi det helt och slängde inte ens till dom en sårtejp. Ingenting tycktes fungera bättre än något annat. Nu har jag inga knep kvar.

Däremot är jag mycket peppad på att anordna en föreläsning med någon som kanske har det. Sofia Åkerman, bl.a författare till den nyutgivna boken För att överleva: om självskadebeteende, håller i föreläsningen "En berättelse om självkänsla" riktad mot ungdomar och jag skulle vilja anordna denna föreläsning här genom jouren.

Anledningen till att vi inte anordnat föreläsningar om ssb tidigare är att det kan trigga mer än göra nytta om det är fel person som talar på fel sätt. Det kan utvecklas till att bli en tävling, vem har de värsta ärren, vem har sytt flest gånger osv. Det kan även skapa en känsla hos tjejer som inte har skurit sig så mycket att de inte är tillräckligt sjuka, att de inte räknas. På samma vis som en anorektiker vill vara den som väger minst vill många självskadare vara den som skadat sig värst. Det finns en inbördes hierarki som kan vara svår att undgå vid ett föreläsningstillfälle om fokus hamnar på fel saker.

Jaqi

Jag har haft svårt att bestämma mig för vad exakt det är jag vill undersöka under min resa. Först ville jag göra en jämförande studie av kvinnohus i Bolivia och jourer i Sverige, sedan blev jag intresserad av att även undersöka synen på homosexualitet och då främst synen på lesbiska kvinnor som tillhör ursprungsfolken. Nu är jag kanske mer intresserad av att skriva om ursprungskvinnornas kamp inför valet och om hur de osynliggörs trots entäget arbete. Antagligen hinner jag ändra mig igen innan det är dags. Om det fanns mer tid skulle jag vilja baka in alltihop.

I den traditionella Andinska kulturen skapas kvinnor och mäns genusidentiteter utifrån en dualistisk uppfattning om att en Warmi (kvinna) och en Chacha (man) skapar något fullständigt när de blir ett par, en enhet som kallas för Jaqi. Denna syn på att kvinnor och män är två jämställda delar av Jaqi får till viss del stå åt sidan när en mer västerländs tradition om könsroller utbreder sig. En tradition där enbart vuxna män identifieras med makt och där mannen är norm. Detta gör att kvinnors engagemang osynliggörs trots att de historiskt sett fört en konstant och mycket målmedveten kamp om rättigheter och bevarandet av sina kulturella identiteter. Det finns mycket runt detta som är intressant att studera och skriva om. Tankarna kring Jaqi är mycket intressant och särskilt om man sätter det i samband med en lesbisk kvinnas upplevelse av sin kultur. Finns det en plats för henne i helheten Jaqi? Hur har kvinnors ställning försvagats (och har den försvagats för alla kvinnor?) sedan den västerlänska kulturen krävt ett större utrymme? Har kvinnors jämställdhetsarbete och arbete för ett bevarande av sin kulturella identitet förändrats sedan Evo Morales kom till makten? osv osv. Spännande.

Ett lagförslag som kan göra våld i nära relationer straffbart i Pakistan har fått ett första godkännande. Läs mer på: http://www.arbetaren.se/articles/inrikes2009099-3

orkeslös

Jag är helt slut efter en intensivhelg med BiVkursen. Men kul var det.

Tillägnad

Det slog mig just hur lätt man kan glömma bort känslor och smärta (och tur är väl det). Jag fick nyss ett samtal av en vän som har läst en hel del intersektionalistisk litteratur på sistone och som nog kände sig otroligt maktlös och arg. Jag ska inte tillskriva den här personen känslor som kanske inte finns, men jag tror att det är ungefär samma sak som jag gick igenom när jag först kom i kontakt med den här typen av litteratur. Jag har lärt mig att i mångt och mycket koppla bort dessa känslor av maktlöshet och när det är som värst trösta mig själv med att jag iaf gör "någonting" för att förändra skeva maktordningar och ojämt fördelade resurser. Konflikten som jag känner nu ligger snarare i att klara av att leva i den här verkligheten och följa normer samtidigt som jag är medveten om att jag gör det. Helt enkelt leva med sitt eget samvete. Ibland när det tar sig som starkast i uttryck kan det vara så att jag inte kan konsumera utan att må dåligt över det överflödiga liv som jag faktiskt lever. Ibland kan det röra sig om att jag å ena sidan vill ha mjuka lena rakade ben eftersom det är det som helt enkelt känns bra och jag skäms över att visa upp någonting annat, samtidigt som jag skäms över att jag låter mig styras så. Jag identifierar mig själv väldigt starkt som sminkad, jag känner t.o.m att det ger mig en personlighet, samtidigt som jag vill vara tillräckligt fri för att aldrig använda smink. Varje gång som jag sminkar mig så vet jag ju att jag iklär mig och reproducerar fiktionen av kvinnan. Hela tiden möter jag på motsättningar rörande mina egna personliga värderingar och samhällets normer som man är så illa tvungen att anpassa sig till om man vill delta i samhällsgemenskapen. Framförallt uppstår konflikten i det som är så väl integrerat i ens person eller sätt att det blir en saknad och en förlust att välja bort det. Man är ju bara ett resultat av sin kontext för att förenkla det hela betydligt. När jag var på spunkfestivalen så skämdes jag något så fruktansvärt över de priviligerier som jag har enkom för att jag är född just här, just nu och är vit och heterosexuell. Alla dessa känslor av skam och förvirring gör att man lätt skapar sig en avvikande identitet och börjar anse att man inte passar in någonstans egentligen. För mig finns det inget sammanhang där jag kan vara hela jag eftersom sammansättningen av intressen och engagemang går stick i stäv med varandra. För att ge ett exempel kan jag nämna att tex metaldelen av mig måste stå ut med att många inom den scenen gör en grej av att "äta kött" och att synen på kvinnor ofta är ytterst objektifierad. Det är absolut inte så att jag går runt och mår dåligt över såna här saker hela tiden, men jag är medveten om dom och det finns där i alla möten med människor och i alla aktiva handlingar jag tar mig för. Det ger mig snarare en vilja till förändring än en stor sorg över det som är. Men inte alltid.

Altura

Var iväg och blev vaccinerad mot hepatit, gula febern, polio och nåt mer idag och jag tror att hon lyckades träffa den enda lilla delen på min vänstra överarm som inte vart utsatt för nålstick tidigare, dvs i geishans ansikte. Lite makabert på någe vis, haha. Jag fick en del foldrar om olika saker bl.a om hur man undviker höjdsjuka. Tydligen så ska man stiga från 2400 m med ett par hundra meter i taget. Vi kommer flyga upp ytterligare 2000m efter en vecka på dryga 2000m höjd vilket säkert kommer kännas i kroppen och sedan 1000m till efter ytterligare 12 dagar. Jag måste fan skärpa mig med träningen. Jag och E har börjat gå ut och gå tillsammans, eller börjat och börjat, vi har gjort det 2 ggr hittills men jag måste nog springa lite varje dag fram till resan. Inte kul att bli andfådd vid minsta lilla ansträngning om man ska orka vara trevlig, social och få ut något av resan. Jag tog blodtryck idag och det var helt normalt trots att jag hade en snus inne, men jag ser vita prickar framför ögonen nästan varje dag så nåt lurt är det.
På bilden nedan ser vi El alto (spanska för höjden) och La paz där vi kommer vara i ca 2 veckor på 4150m. I bakgrunden ligger Bolivias högsta berg Illimani på 6458 m.


Jag har äntligen fått mina solglasögon med styrka och inte var dom dyra heller. Nu slipper jag ha lager på lager och kan köra bil som folk.

Illa berörd

Idag uppmärksammade min mamma mig på en artikel om en 15årig goth/metal kille som inte fick vara med på skolfotot eftersom han var svartklädd och sminkad. Gaaahh, jag blir så jävla förbannad. Här tänker folk att vi i Sverige har kommit så jävla långt i.o.m nya diskriminerningslagen bl.a och så kan man inte ens ha sin egen stil på skolfotot. Anledningen till att han hade sminkat sig lite extra just den här dagen var ju för att han ville vara fin på skolfotot. Jag blir verkligen illa berörd.
15åriga Zeb Pantzare

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5747873.ab

Min egen lillebror har själv blivit nerslagen p.g.a att han använder smink och ett ex till mig blev misshandlad på krogen med en flaska för att han hade på sig en lång svart kjol. Vad är det för fel på folk?

Min bror när han var 17

Plebokrati?

Idag har mina tankar gått till vårt kommunalråd, min mamma och alla andra i BUN. Jag tycker att det är helt förkastligt att gå till personangrepp, att bua ut människor som faktiskt gör exakt det som dom är valda till och att helt enkelt inte ens försöka förstå. Det är ingen angenäm uppgift att lägga ner skolor men här ges iallafall gemeneman en chans att få tillgång till information, att ha en åsikt och att föra en diskussion. Jag förstår helt enkelt inte. Vi är så förbannat bortskämda här att folk protesterar när en grundskola med 9 elever ska läggas ner. Jag upprepar, 9 elever. När jag började gymnasiet så åkte jag först 15 minuter med pendeltåg, fick sedan byta, ytterligare 10 minuter med tåget, byte till buss 10 minuter och sedan naturligtvis väntetid mellan dessa byten. Jag uppskattar att det tog ca 50 minuter en bra dag att ta sig till skolan. Dom här eleverna får skjuts i princip från dörren till skolan på en kvart. Big deal. Det finns vinningar i det hela också. Eleverna utökar sitt nätverk, börjar kanske umgås utanför ortsgränserna, får större variation av lärare osv. Jag skulle också vilja att Hultsfred blomstrade upp och att fler flyttar hit, men nu är det inte så. Folk flyttar härifrån och vi kan inte ha skolor som står i beredskap för att det kanske blir så att det flyttar in ett par hundra barnfamiljer nästa år eller året därpå. Den enda skolan som inbringar folk, vad jag vet, är den skolan där jag går. Och det som inbringar mest pengar till kommunen är festivalen. Hur kommer det sig då att det är just dom två verksamheterna som får mest skit?

Feminist javisst

Den senaste tiden har tankar på jouren upptagit nästan all min vakna tid. Dels för att Marilynprojektet snart drar igång vilket kräver en massa planering och dels för att litteraturen i den kurs som jag läser nu rör sig inom samma område. Det som jag fastnat i är hur vi ska gå vidare med jourarbetet, vad är det vi vill uppnå och hur vill vi åstadkomma detta? Vilka makthierarkier finns inom jouren och hur ser makten ut som vi utövar gentemot dom tjejer vi arbetar med? Ledare som vill vara med? Finns det dom som blint följer våra råd och hur i så fall påverkar det tjejerna när vi har en dålig dag eller kommer med dåliga förslag? Det viktigaste är ju trots allt hur det fortsatta arbetet ska se ut.
Marilynprojektet har en utgångspunkt i att det ska vara kul, få människor att bli avslappnade, skapa nya nätverk och kanske hitta nya intressen eller fördjupa sig i dom dom redan har. Det är en helt ny approach men jag tror att det är minst lika viktigt att få en chans att koppla bort sånt som är jobbigt som att lyfta det och öppet diskutera svåra saker. Det som jag ser som en naturlig fortsättning efter marilyn är att arbeta mer med sexualitet och etnicitet. Under de senaste två åren har vi testat allt från att starta en ungmamma-grupp till att anordna föreläsningar med varierande, sällan tillfredsställande, resultat. Jag känner att det är dags att gå vidare och testa helt nya vägar för normkritiskt jämställdhetsarbete. Jag vill helt enkelt knyta killar till arbetet. Visst anser jag att det är av största vikt att arbeta med tjejers självkänsla, underordning och utsatthet, men jag börjar tro att den offentliga debatten gör det hela värre. Tjejerna mår helt enkelt sämre för att det är ett dåligt mående som är normen. Det är naturligare att säga att -jag skär mig, -jag har ätstörningar eller -jag har blivit sexuellt utnyttjad än att säga att -jag är stolt över min kropp, -jag mår bra eller -jag är glad. Det finns mycket som är bra med att media uppmärksammar unga tjejers problematik och vem kunde ha förutsett vart det skulle leda? Men... Om det nu är så att det dåliga måendet figurerar som en norm i samhället så kanske det är det absolut sista vi borde fokusera på. Ungdomar idag är upplysta och har koll på det mesta. Dom behöver inte vuxna som talar om hur det ligger till utan de behöver ett forum där de får möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar. Uttrycka sådant som annars faller bort och inte hinns med. Jag medger ogärna att jag själv har vart en av dom som tolkar in så mycket i ungdomars upplevelser av saker att jag slutat lyssna på vad dom egentligen säger och menar. Jag har liksom hört det förr, jag har läst 100 teorier om hur man tänker, känner eller beter sig efter att ha vart med om än det ena än det andra och någonstans i allt det här gjorde jag det till en slentrianmässig upplevelse där jag som vuxen har tolkningsföreträde. Jag trodde i min enfald att jag vet bäst. Nu låter jag som en hemsk människa men det är ju det som är grejen, jag är ju bara människa. Och människor får rutin även på det sjukaste. För att komma bort från invanda mönster och en oldschoolfeminism (som jag egentligen förkastade redan när jag gick på Ellen Key den dagen som MBL inte kunde uppfatta mig som seriös och diskutera med mig för att jag hade högklackat och urringning) tror jag att det är i samarbete i heterogena grupper som jämställdhetsarbetet kan utvecklas. Om vi ser till jouren nu så är 83.33% av ledarna etniskt svenska heterosexuella medelklasskvinnor mellan 23-29 år och med högre utbildning än gymnsiet. Mångfald, nja.

Hierarki

Idag kändes det som att skolan startade på riktigt. Vi satt i vår basgrupp och diskuterade begreppet makt i flera timmar. Jag kan inte säga att det klarnade direkt med det var intressant.

En av böckerna i denna kurs anser jag vara av särskilt intresse, Maktens (o)lika förklädnader heter den. Antalogin innehåller en diskurs som vart relativt osynlig inom den feministiska krets där jag arbetar och verkar, nämligen maktrelationer mellan kvinnor. De vågar lyfta feminismens brister trots att många hävdar att det kritiska ställningstagandet försvagar feministers arbete. Maktrelationer mellan kvinnor baseras naturligtvis på samma principer som i samhället i övrigt, dvs klass, etnicitet, sexualitet och ålder. Detta har under lång tid osynliggjorts bakom en normativ uppfattning om kvinnlighet och en oreflekterad föreställning om ett universellt systerskap. För att kunna uppnå detta enade systerskap eller en stark solidaritet måste vi dela gemensamma intressen och mål och det är här problematiken kommer in. Det som för den vita, heterosexuella medelklasskvinnan ter sig som en viktig punkt på agendan prioriteras troligvis annorlunda av en nyligen invandrad lesbisk kvinna. Hur inkluderar vi dessa vitt skilda erfarenheter av att vara kvinna in i en konstruktiv diskurs inom det feministiska arbetet och för det framåt på lika villkor? En liten start var iaf att önska att vårt riksförbund anordnar en föreläsning med en av författarna till denna bok för att på så sätt lyfta frågan nationellt inom rörelsen och förhoppningsvis få till en diskussion. Hur går vi vidare och var brister det?

Utmanad av Cissi

Tre saker som skrämmer dig:
Att människor kan vara så jävliga mot varandra, ensamhet, att allt kan ändras så fort

Tre personer som får mig att skratta:

Anna, Ylva, Mamma

Tre saker jag älskar:

Att lära mig nya saker, mina nära och kära, att känna att jag gör bra saker

Tre saker jag hatar:
Missförstånd, disk med äckliga matrester, döda uppkräkta möss på min trapp eller mitt golv

Tre saker jag inte förstår:
Varför vi fortsätter reproducera skeva normer när vi vet att vi gör det, varför katter äter möss när dom får bra mat hemma, hur jag ska hinna med allt som måste göras

Tre saker som finns på mitt skrivbord:
smink, en islatte, snus

Tre saker som jag gör just nu:
Pluggar, längtar efter nästa avsnitt av true blood, försöker strukturera upp lite jourgrejer

Tre saker som jag vill göra innan jag dör:
Arbeta avlönat med social problematik någon annanstans i världen, skaffa en familj, starta ett eget behandlingshem

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
Spela svängiga trummor, en massa språk men framförallt spanska, allt inom psykologi, sociologi, pedagogik, stadsvetenskap och en massa annat

Tre favoriträtter:
Hemlagad tunnbrödsrulle, spenatpaj med fetaost, vegetarisk lasagne

Hmm

Välkommen till GRIS, grabbars rätt i samhället

Vi har tagit på oss i uppgift att här på webben och där vi kan få tillfälle att synas och höras för att fungera som en motvikt på jämställdhetsvågen. Vi annonserar för de förlorade själar som inte längre tror på manligheten i dagens samhälle, att det fortfarande är stake i männen. Denna sida är till just för Er!

GRIS försöker vara en motpart till den feministiska mobben som vuxit sig allt större de senaste årtionden.

Kom ihåg att en politiskt inkorrekt mening är bättre än ingen alls!

Man tror inte att det är sant.... men det sjuka är att det är sant. GRIS, passande namn, hahha, ja se för er själva. Fast egentligen så vill jag inte att de ska få så många besökare på sin hemsida så jag kanske inte borde uppmuntra till att ni kollar. Men det är skrattretande. Hahaha.
http://www.gris.nu/