ssb

Idag har jag av någon anledning funderat mycket på det här med självskadebeteende. När jag pluggade sociologi så skrev jag och några andra en uppsats om denna typ av beteende, men det var på ett strukturalistiskt plan där vi hamnade i allt från 90-tals krisen, curlingföräldrar, media och förebilder. Nu är jag mer intresserad av micronivån och de aktiva val individen gör vid varje enskilt tillfälle då han/hon tillförskansar sig själv skada. För många leder detta osökt tankarna till någon som skär sig men jag är även beredd att räkna in helt andra typer av egenförvållad skada i begreppet om än av olika grad. Detta skulle kunna inkludera olika typer av självbestraffning så som att välja att ha det smutsigt i sitt hem eller att sköta sin hygien dåligt för att personen inte anser sig förtjäna att ha det fint eller vara ren, att utsätta sig för fara genom ouppmärksamhet eller onödiga risker, att välja att stanna kvar i ett destruktivt förhållande för att individen inte anser sig vara värd någonting annat, att isolera sig eller välja bort situationer och sådant som individen tycker är roligt osv.
Ju mer jag tänker på det desto fler situationer kan inbegripas i denna förståelseram men jag blir inte ett dugg klokare. Frågan kvarstår.

Det är så otroligt svårt för många att förhålla sig till att en individ vill skära i sin egen vävnad, ärra sig för livet och inte tänka på konsekvenserna. Vad händer med individen som person när han/hon ska söka ett arbete, lära känna nya människor, träffa en partner osv. Är detta verkligen något som är värt att förklara för sin omgivning resten av livet? Jag förstår ju naturligtvis att dessa typer av resonemang inte biter på en ung individ som lever dag för dag, men vilka resonemang biter då? Jag tycker såklart inte att en individ är "botad" enkom för att det fysiskt uppenbara skadliga beteendet slutar, men det medför inte nödvändigtvis framtida sociala skadeverkningar i lika hög grad. Visserligen så kommer det ske en anpassning i samhället vartefter fler och fler har gamla ärr som de aktivt väljer att inte dölja.

Ibland brukade vi skoja om att en epilator är det perfekta självskadebeteendet, ibland satte vi upp lappar med bilder på hudens anatomi i genomskärning för att påvisa det faktiska syftet med en intakt hud, ibland ignorerade vi det helt och slängde inte ens till dom en sårtejp. Ingenting tycktes fungera bättre än något annat. Nu har jag inga knep kvar.

Däremot är jag mycket peppad på att anordna en föreläsning med någon som kanske har det. Sofia Åkerman, bl.a författare till den nyutgivna boken För att överleva: om självskadebeteende, håller i föreläsningen "En berättelse om självkänsla" riktad mot ungdomar och jag skulle vilja anordna denna föreläsning här genom jouren.

Anledningen till att vi inte anordnat föreläsningar om ssb tidigare är att det kan trigga mer än göra nytta om det är fel person som talar på fel sätt. Det kan utvecklas till att bli en tävling, vem har de värsta ärren, vem har sytt flest gånger osv. Det kan även skapa en känsla hos tjejer som inte har skurit sig så mycket att de inte är tillräckligt sjuka, att de inte räknas. På samma vis som en anorektiker vill vara den som väger minst vill många självskadare vara den som skadat sig värst. Det finns en inbördes hierarki som kan vara svår att undgå vid ett föreläsningstillfälle om fokus hamnar på fel saker.