Tillägnad

Det slog mig just hur lätt man kan glömma bort känslor och smärta (och tur är väl det). Jag fick nyss ett samtal av en vän som har läst en hel del intersektionalistisk litteratur på sistone och som nog kände sig otroligt maktlös och arg. Jag ska inte tillskriva den här personen känslor som kanske inte finns, men jag tror att det är ungefär samma sak som jag gick igenom när jag först kom i kontakt med den här typen av litteratur. Jag har lärt mig att i mångt och mycket koppla bort dessa känslor av maktlöshet och när det är som värst trösta mig själv med att jag iaf gör "någonting" för att förändra skeva maktordningar och ojämt fördelade resurser. Konflikten som jag känner nu ligger snarare i att klara av att leva i den här verkligheten och följa normer samtidigt som jag är medveten om att jag gör det. Helt enkelt leva med sitt eget samvete. Ibland när det tar sig som starkast i uttryck kan det vara så att jag inte kan konsumera utan att må dåligt över det överflödiga liv som jag faktiskt lever. Ibland kan det röra sig om att jag å ena sidan vill ha mjuka lena rakade ben eftersom det är det som helt enkelt känns bra och jag skäms över att visa upp någonting annat, samtidigt som jag skäms över att jag låter mig styras så. Jag identifierar mig själv väldigt starkt som sminkad, jag känner t.o.m att det ger mig en personlighet, samtidigt som jag vill vara tillräckligt fri för att aldrig använda smink. Varje gång som jag sminkar mig så vet jag ju att jag iklär mig och reproducerar fiktionen av kvinnan. Hela tiden möter jag på motsättningar rörande mina egna personliga värderingar och samhällets normer som man är så illa tvungen att anpassa sig till om man vill delta i samhällsgemenskapen. Framförallt uppstår konflikten i det som är så väl integrerat i ens person eller sätt att det blir en saknad och en förlust att välja bort det. Man är ju bara ett resultat av sin kontext för att förenkla det hela betydligt. När jag var på spunkfestivalen så skämdes jag något så fruktansvärt över de priviligerier som jag har enkom för att jag är född just här, just nu och är vit och heterosexuell. Alla dessa känslor av skam och förvirring gör att man lätt skapar sig en avvikande identitet och börjar anse att man inte passar in någonstans egentligen. För mig finns det inget sammanhang där jag kan vara hela jag eftersom sammansättningen av intressen och engagemang går stick i stäv med varandra. För att ge ett exempel kan jag nämna att tex metaldelen av mig måste stå ut med att många inom den scenen gör en grej av att "äta kött" och att synen på kvinnor ofta är ytterst objektifierad. Det är absolut inte så att jag går runt och mår dåligt över såna här saker hela tiden, men jag är medveten om dom och det finns där i alla möten med människor och i alla aktiva handlingar jag tar mig för. Det ger mig snarare en vilja till förändring än en stor sorg över det som är. Men inte alltid.