Feminist javisst

Den senaste tiden har tankar på jouren upptagit nästan all min vakna tid. Dels för att Marilynprojektet snart drar igång vilket kräver en massa planering och dels för att litteraturen i den kurs som jag läser nu rör sig inom samma område. Det som jag fastnat i är hur vi ska gå vidare med jourarbetet, vad är det vi vill uppnå och hur vill vi åstadkomma detta? Vilka makthierarkier finns inom jouren och hur ser makten ut som vi utövar gentemot dom tjejer vi arbetar med? Ledare som vill vara med? Finns det dom som blint följer våra råd och hur i så fall påverkar det tjejerna när vi har en dålig dag eller kommer med dåliga förslag? Det viktigaste är ju trots allt hur det fortsatta arbetet ska se ut.
Marilynprojektet har en utgångspunkt i att det ska vara kul, få människor att bli avslappnade, skapa nya nätverk och kanske hitta nya intressen eller fördjupa sig i dom dom redan har. Det är en helt ny approach men jag tror att det är minst lika viktigt att få en chans att koppla bort sånt som är jobbigt som att lyfta det och öppet diskutera svåra saker. Det som jag ser som en naturlig fortsättning efter marilyn är att arbeta mer med sexualitet och etnicitet. Under de senaste två åren har vi testat allt från att starta en ungmamma-grupp till att anordna föreläsningar med varierande, sällan tillfredsställande, resultat. Jag känner att det är dags att gå vidare och testa helt nya vägar för normkritiskt jämställdhetsarbete. Jag vill helt enkelt knyta killar till arbetet. Visst anser jag att det är av största vikt att arbeta med tjejers självkänsla, underordning och utsatthet, men jag börjar tro att den offentliga debatten gör det hela värre. Tjejerna mår helt enkelt sämre för att det är ett dåligt mående som är normen. Det är naturligare att säga att -jag skär mig, -jag har ätstörningar eller -jag har blivit sexuellt utnyttjad än att säga att -jag är stolt över min kropp, -jag mår bra eller -jag är glad. Det finns mycket som är bra med att media uppmärksammar unga tjejers problematik och vem kunde ha förutsett vart det skulle leda? Men... Om det nu är så att det dåliga måendet figurerar som en norm i samhället så kanske det är det absolut sista vi borde fokusera på. Ungdomar idag är upplysta och har koll på det mesta. Dom behöver inte vuxna som talar om hur det ligger till utan de behöver ett forum där de får möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar. Uttrycka sådant som annars faller bort och inte hinns med. Jag medger ogärna att jag själv har vart en av dom som tolkar in så mycket i ungdomars upplevelser av saker att jag slutat lyssna på vad dom egentligen säger och menar. Jag har liksom hört det förr, jag har läst 100 teorier om hur man tänker, känner eller beter sig efter att ha vart med om än det ena än det andra och någonstans i allt det här gjorde jag det till en slentrianmässig upplevelse där jag som vuxen har tolkningsföreträde. Jag trodde i min enfald att jag vet bäst. Nu låter jag som en hemsk människa men det är ju det som är grejen, jag är ju bara människa. Och människor får rutin även på det sjukaste. För att komma bort från invanda mönster och en oldschoolfeminism (som jag egentligen förkastade redan när jag gick på Ellen Key den dagen som MBL inte kunde uppfatta mig som seriös och diskutera med mig för att jag hade högklackat och urringning) tror jag att det är i samarbete i heterogena grupper som jämställdhetsarbetet kan utvecklas. Om vi ser till jouren nu så är 83.33% av ledarna etniskt svenska heterosexuella medelklasskvinnor mellan 23-29 år och med högre utbildning än gymnsiet. Mångfald, nja.