Åldersnoja

Jag är ganska dålig på att göra just ingenting, eller snarare bara tanken på att vara ledig skrämmer mig lite grann. Helt plötsligt befinner man sig tagen ur sitt sociala sammanhang och måste identifiera sig med något nytt. Jag har bara hunnit vara ledig i två dagar, som dessutom vart fulla av aktiviteter, i går var vi exempelvis och såg Änglar och demoner och i torsdags efter sista tentan jobbade jag, men känslan av en lite otrygg situation har redan infunnit sig. Egentligen har jag hur mycket som helst som måste göras, bära ved, måla och fixa det sista i köket, klippa gräset 1 gång i veckan och om en vecka tar Simon studenten och sen bär det av till Nice. Jag tycker att det känns lite märkligt att han tar studenten nu men jag vet inte om det beror på om jag tycker att han borde vara äldre eller att han känns yngre? För 7 år sedan tog jag studenten. Jag och J hade precis gjort slut, jag joggade minst 2 ggr/dag driven av ren aggression, jag såg fram emot festivaler men fasade hösten och ovetandet. Jag och Anna satt och talade om framtiden och en av dom möjliga visionerna innhöll just ett hus i småland där man skulle få inspiration nog att spela trummor, fota, måla och bara vara kreativ dagarna i ända. Ibland tänker jag att min bror är någesånär jämngammal med mig och glömmer bort att sju år gör mig ganska mycket äldre. Vi har ju inte ens samma referensramar eller talar samma språk. Jag har gjort skitmycket sedan studenten och samtidigt går tiden så fort och jag fattar fan ingenting. Jag har börjat tvivla lite smått på riktigt om huruvida det är det här livet jag vill ha. Jag trivs med min utbildning, med mitt hus och att få vara lite eremit men samtidigt så börjar jag inse att jag kanske snarare gömmer mig för en massa yttre påfrestningar som livet i en större stad ger. Jag är ganska trött på småstads mentaliteten och allt meningslöst hatande och gnabbande som folk håller på med här. Ett exempel är att vissa låter sina barn åka 4 mil extra till skolan för att dom inte vill att dom ska gå i en skola i ett visst samhälle (inom samma kommun) bara för att det alltid vart dålig stämning mellan dom olika kommundelarna. Sen är det rent allmänt ett annat sätt att tänka och vara som jag inte är van vid och inte heller vill anpassa mig till. De flesta bjuder inte på sig själva eller sitt privatliv, man talar inte om vissa saker och jag tror kanske inte att det djupet som jag söker hos männsikor finns hos så många här. Å andra sidan har jag redan en handfull människor som jag faktiskt får ut mycket av att omge mig med och det kanske räcker. Det rör sig troligtvis om en slags åldersnoja och till viss del en bitterhet av vad som kunde ha varit som gör att jag ifrågasätter så mycket.

svea rikes lagar

Jag är så sjukt uttråkad. Avtalslagen, ärvdabalken och föräldrabalken är bidragande orsaker. Jag får helt enkelt inte kläm på alla skumma undantag. Det absolut värsta är att räkna ut hur mycket någon ska betala i underhållsbidrag, vem som får vad vid en bodelning av giftorättsgods vid en skilsmässa efter att man betalt skulder och räknat bort enskild egendom, eller vad en person i arvsklass 3 får när nån går bort som inte har någon bröstarvinge eller fru. Visst, jag fattar, det kan vara bra att kunna, men måste det vara så förbannat trist? och varför är det så jobbigt formulerat att inte ens min mormor talar så gammeldags svenska?

Det positiva med den här kursen är peppen man får av den nya diskrimineringslagen (som gäller sedan den 1-a januari i år) och de nya tilläggen i äktenskapsbalken. För er som inte vet så innebär det bl.a att vi endast har en lag (istället för sju) som gäller mot diskriminering pga kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Vi har även fått en diskrimineringsombudsman istället för Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappombudsmannen osv. Det kan naturligtvis innebära vissa nackdelar också, men på det stora hela tror jag att det är bättre att jämställa all form av diskriminering som ett likartat problem. Sedan den 1a maj i år så finns det även vissa skillnader i äktenskapsbalken som bl.a innebär att två personer av samma kön kan ingå äktenskap på exakt samma villkor som ett par av olika kön. Ett redan regestrerat partnerskap fortsätter dock vara ett partnerskap om man inte vill omvandla det till äktenskap. Sen kan man ju fråga sig varför folk vill gifta sig överhuvudtaget. Jag kan tycka att det är en ganska förlegad form av institution. Jag kan absolut förstå att man vill visa att relationen är någonting man vill arbeta för och få att fungera på lång sikt. Jag kan också förstå känslan av att vilja visa för hela världen att man hör ihop, men jag tänker att det måste finnas andra sätt. Efter att ha läst en hel del i sambolagen känner jag personligen att den form av trygghet jag behöver i en relation stadgas där. Den största skillnaden mellan om en person i en samborelation dör mot motsvarande situation om det är en person inom ett äktenskap som dör är att sambon endast har rätt till 2 basbelopp medan maken/an har rätt till 4 basbelopp.

Filmtips sökes

Jag vill fly verkligheten i mina pluggpauser så filminspiration sökes. Jag vill få tips om filmer som gärna utspelar sig på 30-50talet, har en oväntad vändning, handlar om psykvården, som gör att det känns ok att åldras eller utspelar sig i en fantastiskt vacker miljö med bra foto. Det var väl inte så höga krav.
Några av mina favoritfilmer är
The notebook
A beautiful mind
A league of thir own
Memoirs of a geisha
Schindlers list
Livet är underbart
Seven years in Tibet
Whats eating Gilbert Grape
Mona Lisas leende
American history x
Velvet goldmine
Figth club
The People vs. Larry Flynt
Den tatuerade änkan
Amelie från Montmartre
Girl, intrrupted

...och jag anser att dessa filmer är ett måste (även om några av dom ska ses när man är en sisådär 16 år)

Nöjd

Nu är min ansökan inskickad så nu finns det inget mer jag kan göra för att påverka huruvida jag kommer in eller inte. Håll tummarna.

Jag hade ett långt samtal med V om vad det egentligen är som driver mig eller gör att jag vill så mycket och aldrig blir nöjd. Han sa vid upprepade tillfällen att jag aldrig kommer bli nöjd, inte om jag gör den här resan, får det där grymma jobbet, blir smal eller vinner på lotto, och visst, jag kan ge honom rätt i det. Jag är rädd för att bli nöjd. Att luta sig tillbaka och känna att man är klar, har uppnått det man vill. Då kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö. Jag tänker mig att man den dagen som man känner sig nöjd inte har något mer att ge, ingen vilja att uppleva eller lära sig nya saker. Men samtidigt så blir jag konfunderad. Han talar om det på ett vis som får mig att tro att han är nöjd, som att det är en värld som jag liksom inte har tillgång till och aldrig heller kommer kunna dela med honom. Att det är få förunnat och att han på någe vis skulle vara en av dom få. Och jag tror honom. Han utstrålar ett nöjt lugn som får mig att förundras. Det jag ser när jag slår upp mina blå på morgonen är så sjukt mycket som inte står rätt till. Diskriminering. Förtryck. Hat. Vanmakt. Hopplöshet. Fattigdom. Desperation. Jag undrar vad han ser.

Idag fick jag veta att 1 kg kött beräknas vara lika miljöovänligt som att köra en bil i 3 timmar. Mitt "körabil"samvete lättades en aning. På ett år kan jag köra 228 mil och ändå inte vara mer miljöovänlig än en icke bilkörande köttätare. Det känns bra.

motivation

Jag insåg precis vilket jäkla jobb det kommer krävas från min sida för att få till den här resan. Det är en hel del aspekter som jag kanske inte tänkte på vid första funderingen. Jag blir tvungen att lära mig en del spanska (jag har aldrig haft nytta av min tyska så varför läste jag inte spanska på gymnasiet istället? det är ju ganska svårt att arbeta med samtalsinriktat arbete om man ite kan kommunicera, haha), jag är tvungen att träna upp min kondition nämnvärt och kanske gå ner ca 10 kg (för att orka röra mig överhuvudtaget på så pass höga höjder), söka en massa stipendium (vilket är det värsta jag vet) och om jag inte får ett stipendium så måste jag arbeta halvtid plus plugga 150% under hösten (vilket nog kan bli tungt). Och ändå känner jag mig sjukt peppad på resan och vill verkligen göra detta. Jag är super motiverad. Det är en skön känsla. Jag har inte vart det på ett tag.

Studier

Åh, vem kunde tro att det här med att söka utbildningar kunde vara så tidskrävande? Det finns ju inget slut på all info dom vill ha av en och det mesta måste beställas via post eftersom jag inte har en e-legetimation. Jag håller iaf på att söka en distansutbildning som heter barn i världen. Först läser man bl.a mänskliga rättigheter på halvfart under höstterminen och under våren åker man till Bolivia och arbetar med barn- och ungdomsprojekt och även på ett kvinnohus. Min vanliga utbildning har en 15 veckors praktik på våren så jag tänker mig att det ska gå bra att kombinera dessa. Det som gör det hela lite mer komplicerat är att det endast finns 8 platser och att jag helt desperat känner att jag måste få en av dessa. Jag hade ju funderingar på att åka till Indien på min praktik och arbeta med liknande frågor men jag har i ärlighetens namn aldrig vart särskilt intresserad av just Indien. Jag tror fördomsfullt att det är smutsigt, trångt och svettigt. Syd- och Centralamerika däremot har alltid lockat mig (sedan jag såg "den vilda jakten på stenen" med Michael Douglas på 80-talet) och resan till Mexico i vintras spädde bara på min gamla fascination av djungel, lummighet, färg, höjder och visst fattigdom, men en annan sorts fattigdom på någe vis. Även landets historia intresserar mig betydligt mer av någon anledning.

Burlesqueshow

Den 27e maj är det en burlesqueshow i Sthlm som jag verkligen skulle vilja gå på men tyvärr så har vi tenta i civilrätt dagen efter så det blir nog inget av med det. Jag tycker dock att alla som har möjlighet bör gå och titta på dessa vackra donnor. Jag tror att man kan behöva lite burlesque ibland för att göra livet lite mer glamoröst och detta gäller särskilt för oss lantisar. Det var länge sedan jag accepterade foppatofflor som en del av min vardag men det kommer dröja ett bra tag till innan jag ger upp fjädrar i håret och pastelliga korsetter.

roomie

Nu har jag lagt ut huset på en sida för uthyrning (http://www.stugnet.se/objekt.asp?id=3826) och om en dryg vecka flyttar min nya roomie in. Det här med ekonomin ska nog lösa sig trots allt, yay. Jag fick veta att jag hade G på kursen i det sociala arbetets juridik, vilket var grymt skönt. Särskilt med tanke på att jag skrev här att jag trodde att det gick bra. Det var en rolig och mycket givande kurs medan civilrätten som jag läser nu är precis motsatsen. Läraren är opedagogisk och har dålig koll på det här med distansundervisning och eftersom det inte är något som jag är superintresserad av är det svårt att läsa in litteraturen (lagboken) på egen hand.

Mat

Jag och V har hamnat i en trist matcirkel, vi har typ 6 rätter som vi alternerar mellan (lasagne, tikamasala, pasta m. spenat, spenatpaj, tacos, tunnbrödsrulle, ) och vi är så trötta på just dom rätterna men har inte fantasi nog att komma med nya spexiga vegetariska förslag. Därför skulle vi vilja att just du gav ett mumsigt mattips till oss.

finbesök

Förra veckan var jag iväg till Jönköping på utbildning med SLE inför sommaren. Det var skönt att komma iväg en sväng men själva utbildningen gav inget nytt direkt. Som arbetsgrupp hade vi nog fått ut mer av att stanna hemma och planera för just vår verksamhet. Jag känner mig iaf lyckligt lottad och antagligen har jag två av dom bästa sommarjobben någonsin. Dagen innan valborg kom Monkiz till de småländska skogarna på snabbvisit. Valborg spenderade vi tillsammans med S och A och spelade sällskapsspel och gjorde hembakt pizza. Med åldern minskar kraven på en lyckad kväll och vi hade riktigt trevligt. Igår däremot var det 60talskväll på Mettan (Hep stars spelade) men jag var föga road. Det var få i publiken och ingen var särskilt intresserad av att socialisera. Folk hänger i sina gamla invanda gäng och det finns liksom inte varken plats eller tillfälle att penetrera dessa. Nä, framöver ska jag spara mina krafter till att gå ut med folk som jag gillar i Sthlm isället och blir det utgång här ska det vara något alldeles särskilt.