Jag är så sjukt uttråkad. Avtalslagen, ärvdabalken och föräldrabalken är bidragande orsaker. Jag får helt enkelt inte kläm på alla skumma undantag. Det absolut värsta är att räkna ut hur mycket någon ska betala i underhållsbidrag, vem som får vad vid en bodelning av giftorättsgods vid en skilsmässa efter att man betalt skulder och räknat bort enskild egendom, eller vad en person i arvsklass 3 får när nån går bort som inte har någon bröstarvinge eller fru. Visst, jag fattar, det kan vara bra att kunna, men måste det vara så förbannat trist? och varför är det så jobbigt formulerat att inte ens min mormor talar så gammeldags svenska?
Det positiva med den här kursen är peppen man får av den nya diskrimineringslagen (som gäller sedan den 1-a januari i år) och de nya tilläggen i äktenskapsbalken. För er som inte vet så innebär det bl.a att vi endast har en lag (istället för sju) som gäller mot diskriminering pga kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Vi har även fått en diskrimineringsombudsman istället för Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappombudsmannen osv. Det kan naturligtvis innebära vissa nackdelar också, men på det stora hela tror jag att det är bättre att jämställa all form av diskriminering som ett likartat problem. Sedan den 1a maj i år så finns det även vissa skillnader i äktenskapsbalken som bl.a innebär att två personer av samma kön kan ingå äktenskap på exakt samma villkor som ett par av olika kön. Ett redan regestrerat partnerskap fortsätter dock vara ett partnerskap om man inte vill omvandla det till äktenskap. Sen kan man ju fråga sig varför folk vill gifta sig överhuvudtaget. Jag kan tycka att det är en ganska förlegad form av institution. Jag kan absolut förstå att man vill visa att relationen är någonting man vill arbeta för och få att fungera på lång sikt. Jag kan också förstå känslan av att vilja visa för hela världen att man hör ihop, men jag tänker att det måste finnas andra sätt. Efter att ha läst en hel del i sambolagen känner jag personligen att den form av trygghet jag behöver i en relation stadgas där. Den största skillnaden mellan om en person i en samborelation dör mot motsvarande situation om det är en person inom ett äktenskap som dör är att sambon endast har rätt till 2 basbelopp medan maken/an har rätt till 4 basbelopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar