Åldersnoja

Jag är ganska dålig på att göra just ingenting, eller snarare bara tanken på att vara ledig skrämmer mig lite grann. Helt plötsligt befinner man sig tagen ur sitt sociala sammanhang och måste identifiera sig med något nytt. Jag har bara hunnit vara ledig i två dagar, som dessutom vart fulla av aktiviteter, i går var vi exempelvis och såg Änglar och demoner och i torsdags efter sista tentan jobbade jag, men känslan av en lite otrygg situation har redan infunnit sig. Egentligen har jag hur mycket som helst som måste göras, bära ved, måla och fixa det sista i köket, klippa gräset 1 gång i veckan och om en vecka tar Simon studenten och sen bär det av till Nice. Jag tycker att det känns lite märkligt att han tar studenten nu men jag vet inte om det beror på om jag tycker att han borde vara äldre eller att han känns yngre? För 7 år sedan tog jag studenten. Jag och J hade precis gjort slut, jag joggade minst 2 ggr/dag driven av ren aggression, jag såg fram emot festivaler men fasade hösten och ovetandet. Jag och Anna satt och talade om framtiden och en av dom möjliga visionerna innhöll just ett hus i småland där man skulle få inspiration nog att spela trummor, fota, måla och bara vara kreativ dagarna i ända. Ibland tänker jag att min bror är någesånär jämngammal med mig och glömmer bort att sju år gör mig ganska mycket äldre. Vi har ju inte ens samma referensramar eller talar samma språk. Jag har gjort skitmycket sedan studenten och samtidigt går tiden så fort och jag fattar fan ingenting. Jag har börjat tvivla lite smått på riktigt om huruvida det är det här livet jag vill ha. Jag trivs med min utbildning, med mitt hus och att få vara lite eremit men samtidigt så börjar jag inse att jag kanske snarare gömmer mig för en massa yttre påfrestningar som livet i en större stad ger. Jag är ganska trött på småstads mentaliteten och allt meningslöst hatande och gnabbande som folk håller på med här. Ett exempel är att vissa låter sina barn åka 4 mil extra till skolan för att dom inte vill att dom ska gå i en skola i ett visst samhälle (inom samma kommun) bara för att det alltid vart dålig stämning mellan dom olika kommundelarna. Sen är det rent allmänt ett annat sätt att tänka och vara som jag inte är van vid och inte heller vill anpassa mig till. De flesta bjuder inte på sig själva eller sitt privatliv, man talar inte om vissa saker och jag tror kanske inte att det djupet som jag söker hos männsikor finns hos så många här. Å andra sidan har jag redan en handfull människor som jag faktiskt får ut mycket av att omge mig med och det kanske räcker. Det rör sig troligtvis om en slags åldersnoja och till viss del en bitterhet av vad som kunde ha varit som gör att jag ifrågasätter så mycket.