Bättre

Idag ser mitt ben mycket bättre ut även om jag har haft ondare i fotleden idag än tidigare. Mina blåmärken syns bara lite fläckvis och även svullnaden har lagt sig lite (vilket var på tiden efter en vecka). Kanske beror den ökade smärtan på att jag hade hunnit vänja mig vid mitt gamla gips och lärt mig hur jag kunde röra mig på bästa sätt och att jag nu inte alls kan röra mig på samma sätt eftersom foten är i en annan vinkel.

Idag har jag och Erika (en av döttrarna i familjen som är lika gammal som mig) haft en girls day out då vi fixat våra naglar och ätit god lunch på en vegetarisk resturang. Kvinnan som fixade mina naglar hade bott i USA i några år och kunde bra engelska, skönt. Hon berättade att hon blev misshandlad av sin man och här skiljer man sig inte hur som helst. Hennes dröm var att starta ett härbärge för kvinnor och barn där man skulle kunna hyra in sig över en natt eller två när mannen var ute och söp eller var extra våldsam. I anslutning till härbärget ville hon ha ett långtidsboende för kvinnor där hon på dagtid skulle lära ut hur man fixar naglar, klipper hår osv för att kvinnorna ska hitta en egen försörjningskälla och således få en ekonomisk möjlighet att lämna sina män. Hon var verkligen passionerad över sin ide och jag lovade att kontakta henne om jag kommer hit nästa år igen för att se hur långt hon hunnit och i så fall kanske arbeta där som volontär under den veckan jag är här i Cochabamba. Nästan alla människor man möter här i Bolivia är väldigt öppna och inbjudande. Dom delar med sig av sina politiska åsiker och sitt privatliv under en taxiresa eller en klippning. Iaf så fort dom fattat att man inte är en gringo.

SOS ringde mig nyss och det ser ut som att jag ska få resa hem på tisdag. Jag landar då i Köpenhamn natten till torsdag och får åka direkt hem till mamma och sen vidare till Västervikssjukhus på torsdag. Tyvärr är två av flygningarn i vanlig flygstol vilket jag oroar mig lite för. Läkarna har sagt att det är viktigt att jag har benet högt eftersom man vanligtvis svullnar när man flyger. Vore inte kul att inte få plats i gipset. På långflygningen mellan Lima och Madrid sker däremot i 1a klass som tur är. På måndag ska det komma hit en kille som sedan ska flyga med mig hela vägen, köra mig i rullstol mellan flygen osv. Det känns iaf tryggt om än lite pinsamt.

pain

Jag är precis hemkommen från sjukhuset och en av de obehagligaste situationerna jag någonsin upplevt. Ni som känner mig väl vet att jag missbrukat uttrycket (-Det här är det värsta jag vart med om) men nu kan jag med gott samvete säga att det är så, iaf nära på :) Och nu, väl hemma hos familjen måste jag lyssna på "Who let the dogs out" från discot 100 meter härifrån.

Jag skulle vara på sjukhuset kl 16.00 och kvart i var vi fortfarande hemma. Det här med att passa tider är ingen enkel sak i Latinamerika. Efter att de fått in otympliga mig i bilen, 3 ungar och en fotpall var vi redan försenade. En ur familjen följde med mig som sällskap men tyvärr kan hon inte tala engelska, så på så vis var det till föga nytta för mig som inget förstod.

Sjukhuset här i Chochabamba är mycket finare än det jag besökte i djungeln, men allting är relativt. När vi kom in satt det en gammal man i rullstol som hade skruvar i sitt ben, ungefär så som jag föreställer mig att de skulle göra det på mig. Han satt under en smutsig filt och såg miserabel ut. Jag blev naturligtvis livrädd. Sjukhuset var inte direkt handikappanpassat?! vilket gjorde att de ibland fick bära upp mig i en rullstol där det var stora höjdskillnader. Jag fick vid flera tillfällen höra att jag borde gå ner i vikt (jag vet inte om det var för deras skull eller min).

Efter att röntken var klar konstaterade de att allting läkte bra förutom att min fot var gipsad snett vilket skulle göra att det även läker ihop snett. De ville att det skulla vara gipsat i det läget som foten är när man står och inte som när man dansar balett? Jag skrattade och sa att jag ju hade dansat när det hände men att skämta på ett språk man inte förstår är inte det lättaste. Och inte fan hade jag skämtat om jag vetat vad som väntade. De bad mig lägga mig på britsen och de tog fram en maskin som påminde mig om filmen the saw. Jag antar att det är så man brukar ta bort gips men det lät jävligt obehagligt.

När gipset var av slappnade jag av och tänkte glada tankar, på spenatpaj och tunnbrödsrulle för att vara exakt. (Jag är magsjuk och har inte lyckats äta något idag). Helt plötsligt började de rycka och trycka min fot in i det rätta läget och jag skrek i högan sky. Det kändes som att bryta foten igen och igen och flera personer fick hålla fast mig för att jag skakade av smärta. Jag försökte komma på olika ord som betydde smärtstillande, injektion, det får kosta vad det kosta vill eller vad fan som helst men jag kunde inte tänka på någonting annat än att det gjorde ont. En kvinna höll mig i handen och försökte få mig att göra olika andningsövningar (jag tror att jag har fått lite förståelse för hur det är att föda barn). Allt var över på 5-10 minuter men det var ändå outhärdligt länge. Jag trodde på riktigt att jag skulle svimma av smärta, jag t.o.m ville svimma. Hade jag vetat det där hade jag garanterat sett till att ha ett par groggar under västen.
Först fick jag för mig att de kanske hade frågat om jag ville ha bedövning utan att jag förstått frågan men senare fick jag veta att det hade tagit för lång tid att vänta på att bedövningen skulle verka. För min del hade vi kunnat vänta hela dan. När allt var över var det som vanligt bara att hoppa ut till bilen och på bästa tänkbara sätt hantera den skumpiga bilturen hem.

Nu ser det iaf ljust ut och SOSKöpenhamn fixar förmodligen hem mig redan på måndag eller tisdag. Jag är tvungen att vänta minst 48 timmar från att jag fick det nya gipset tills jag får flyga men sedan är det fritt fram. Yay! Det nya gipset är i ett bättre material än det gamla och man kan t.o.m duscha med det på. Imorgon efter den första riktiga duschen på en vecka kanske tjejerna i familjen ska ta med mig till en frisör och nagelsalong för att jag ska få en billig klippning och snygga naglar inför hemfärd.

orolig

Jag upptäckte nyss att hela baksidan av mitt vänstra ben är blått, eller ja, så långt man kan se för gipset. Knät är fortfarande svullet och jag kan nu urskilja minst 4 olika nyanser. Jag är lite orolig att jag pajat även knät rejält och skulle egentligen vilja magnetröntka det när jag kommer hem. Kanske har jag slitit av ett korsband, ledband eller någonting liknande. Det gör inte så ont i knät men jag tror att det snarare beror på att jag har ont i foten så man liksom glömmer bort all annan smärta. Oftast när mitt knä går ur led gör det skitont och jag kan inte stödja på det ordentligt under flera dagar men det brukar inte bli blått. Tillråga på allt så har jag fått en släng av magsjuka och kallsvettas. Det är inte kul att försöka hoppa till en toa under viss tidspress. Jag har tagit två tabletter Dimor och hoppas att magen lugnar sig innan jag ska in till sjukhuset kl 16.00. Jag hoppas att röntken visar att jag kan åka hem så snart som möjligt. Jag skulle vilja träffa läkare som kan förklara allting för mig på ett sätt som jag förstår. Det skulle även kännas tryggare att svenska läkare genomförde operationen. Jag är rädd att det blir värre ju längre tid jag är kvar här och särskilt om det hänt något allvarligt även med mitt knä. Jag förstår att det är skittrist att läsa om mina krämpor och jag känner mig lite som en gammal tant som inte har något annat att prata om, men det känns faktiskt lite bättre när jag har skrivit av mig om allt elände.

ovisshet

Idag pluggade jag lite spanska tillsammans med Maya, en av flickorna i familjen. Jag lär henne engelska och hon mig spanska. Bra deal. Allting är dammigt här och man blir aldrig direkt ren men Olga (stormamman i familjen) hjälpte mig att tvätta håret så nu känner jag mig åtminstonde lite mindre sunkig. I själva hushållet bor Olga och Allejandro, 3 av deras barn och en av dessa med sin respektive partner. Dessa har i sin tur 4 barn som är mellan 3-15 år. I ett annat hus på gården bor ytterligare kanske 6 släktingar som jag inte har jätte bra koll på ännu. Nästan varje dag träffar man någon ny person känns det som. Olgas yngsta dotter, som är lika gammal som mig, frågade mig idag hur många som bor i mitt hushåll och trodde flera gånger att hon hörde fel när jag sa att det är bara jag varannan vecka och jag och V varannan. I Bolivia bör inte ogifta flickor flytta hemifrån ens om dom har studerat färdigt och arbetar heltid. Alla i den här familjen är extremt välutbildade (läkare, lärare, psykolog osv) men trots detta har de det ganska knapert och flera arbetar extra utöver sina vanliga arbeten.



Oftast så känns det förhållandevis bra att vara kvar här, men, mitt högra knä börjar få nog av att hoppa omkring och jag är rädd att jag ska göra illa mig igen. Det är svårt att hoppa upp för dom höga trösklarna och ibland känner jag mig som en belastning. Jag vet att försökringsbolaget betalar dom ca 20$/dygn (vilket säkert drygar ut deras kassa en hel del) men det är ändå en ovälkommen känsla som smyger sig på ibland. Jag vågar inte riktigt fråga om allt som jag behöver eller om hjälp att ta mig till olika ställen och det är svårt att rent språkligt göra sig förstådd trots att jag lever med mitt lexikon under armen. Jag försöker hålla humöret uppe för både deras och min skull men för en liten stund sedan snubblade jag när jag skulle upp för tröskeln till mitt rum och började dessutom blöda näsblod. Man gör lätt det på hög höjd och jag brukar t.o.m göra det ofta i Sverige, men det blev liksom droppen. Jag blev jätte ledsen och försökte förklara att allt dom gör känns superbra, att huset, maten, allt är bra, det är bara det att jag inte vet vad som ska hända, när jag får komma hem, om jag ska opereras här, i Brasilien eller i Sverige osv osv... Jag pratade med min pappa i morse och han lovade att komma hit eller till Brasilien om det blir en operation. Det var skönt att höra. Mindre kul var det att höra att han funderar på att ställa in även Egyptenresan om jag inte hinner bli av med gips osv. Det är så mycket ovisshet och så mycket som jag sett fram emot som jag missar. Jag tycker att jag lyckats förtränga det ganska bra men nu kom allt på en gång. Det var betydligt enklare att distrahera sig själv när alla andra var kvar här och vi kunde skämta på som vanligt. Nu har jag ständigt dåligt samveta för att jag borde plugga på min kurs hemma i Sverige (vetenskapliga metoder) eller försöka lära mig bättre spanska, men jag orkar helt enkelt inte. Antingen är jag trött eller rastlös. Jag frågade om någon i familjen skulle kunna tänka sig att ta med mig på en biltur imorgon för att jag ska hinna se lite mer av Cochabamba och de ville dom absolut.

Äntligen har jag fått tillgång till en dator med internet (som har å,ä och ö t.o.m). Familjen som jag bor hos är otroligt hjälpsamma, det är nästan så att jag skäms. Det är drygt tre dagar sedan jag skadade mig och jag kan inte ens gå på toaletten själv. Det är sådant som är svårt/pinsamt även hemma i Sverige och det blir naturligtvis extra påtagligt här. Men det kanske blir bäst om jag tar alltihop från början.

I lördags åkte vi ut till chapareområdet vilket tar ca 4 timmar med bil från Chochabamba (där vi har bott den första veckan). I Chapare skulle vi trekka i djungeln samt besöka en organisation som arbetar med att få tama djur vilda. Dagen började bra med en fantastiskt vacker om än skumpig biltur. Väl framme trekkade vi i några timmar och det var fruktansvärt varmt, man var dyngsur av fukt och svett. Det var ganska stora höjdskillnader vilket gjorde att det var en mycket påfrestande vandring eller snarare klättring. Trots att det var tungt hann vi njuta av den fantastiska omgivningen, hänga med apor, bada i ett vattenfall och se en bäbisbjörn. Efter trekkingen badade vi i en slags naturlig flodlagun (en del av orinocofloden) där småspigg nafsade på oss. På kvällen gick vi på ett dansställe i den lilla byn. De flesta av oss var ganska trötta och funderade på att åka hem tidigt men vi hade beställt taxi till kl 00.00 så vi beslutade oss för att vänta.

Mitt i ett ytterst tvivelaktigt danssteg, vilket involverade luftgitarr, gick mitt knä ur led. För att kompensera detta så vred jag foten i en konstig vinkel och föll till marken. Jag vet inte om det var så att jag halkade till eller om det var det ojämna golvet som ställde till det men benen och lederna var trötta efter en lång dag med vandring, klättring, bad och dans och orkade helt enkelt inte hålla emot. Jag blev naturligtvis chockad och orolig eftersom vi var mitt ute i ingenstans, men jag trodde att det nog bara var en stukning eller vrickning. Efter lite diskussioner kom vi fram till att det nog ändå vore bäst att besöka ett sjukhus och frågade bartendern om det närmaste var i Cochabamba (dvs 4 tim med bil) men det visade sig att det fanns ett litet sjukhus ca 10 min med bil från stället där vi var. Vi beställde en taxi och åkte dit. Visserligen var det långt ifrån den kliniska sjukhusmiljö som man är van vid som svensk, men det fanns iaf personal där som tog sig en titt på min fot och konstaterade stukning. Men de tyckte ändå att jag skulle komma tillbaks dagen efter för att få foten röntkad av en Kuban, han skulle tydligen vara extra duktig på sådant. Jag fick en spruta mot smärtan (vilken dom gav utan att använda plasthandskar), lite bandage och sedan blev jag hemskickad för natten.
Det som var så speciellt var att alla var så otroligt engagerade i mig och min fot. Vår guide samt taxichauffören följde med in och satt med mig hela tiden (bortsett från att de passade på att väga sig). Amanda och min lärare var oxå med samt en hel del sjukhuspersonal. Jag fick knappt plats i det lilla båset för allt folk. Mina tatueringar var det stora samtalsämnet och alla ville känna på dom.

Natten var hemsk, det blixtrade och ösregnade och jag kunde inte hitta en enda bekväm ställning för foten som pulserade och skar. Det gjorde skitont rent utsagt. Jag började förstå att det inte var en vanlig stukning och försökte förlika mig med tanken på att jag kanske skulle bli tvungen att missa forsränningen och linbanan dagen efter. Några timmar senare, vilket kändes som en evighet av smärta, förstod jag att jag skulle vara glad om jag fick stanna kvar i Bolivia överhuvudtaget. På morgonen åkte vi in till sjukhuset igen och det första som händer är att killen som kör mig i en rullstol, kör in min onda fot i ett sängben. Efter lite klämmande och kännande på foten fick jag röntgas. Jag försökte skoja lite med sjukhuspersonalen men de såg inte glada ut. Jag förstod knappt ett ord av vad de sa men tres fracturas var svårt att missa. Plötsligt omringades jag av olika läkare som skulle ge sitt utlåtande och det var inte goda nyheter. Det var tre allvarliga frakturer i foten och i benet och det fanns en liten benbit som satt alldeles för sig själv. Jag skulle bli tvungen att opereras. Det fanns en Belgisk läkare på plats som kunde översätta hyfsat och han tyckte inte att jag skulle genomföra operationen på det sjukhuset pga bristande hygien samt utrustning. Han rekommenderade att de skulle bryta tillbaks benen så gott de kunde, gipsa och sedan få mig med på första bästa plan till Sverige.
Det som är mest annorlunda med Bolivianska sjukhus är att man måste köpa alla saker själv. Mina klasskamrater, guiden och säkert andra oxå gav sig ut på en liten apoteksturne för att få tag på alla saker som de behövde till mig. Allt från lila skumplast till dropp och gips. Jag tror att de fick besöka minst tre apotek för att få tag på det nödvändigaste iaf. Under tiden försökte minst tre sjuksköterskor hitta en bra plats att sätta dropp på, men jag har så tunna blodkärl så de stack mig lite överallt. Tillslut lyckades de och jag fick åka in till en slags sal med en bår som var så smal att större delen av mig stack utanför. Där inne var personalen märkligt klädda i kulörta tygkläder och tossor i olika färger. De var helt underbara och försökte prata och skoja om lite av varje för att distrahera mig. En av läkarna hade sett oss kvällen innan när vi dansade innan olyckan. De frågade helatiden om det kändes som om jag flög men det tyckte jag inte. Jag försökte säga att det var som att ha ”ants in my legs , nomb, you know”, men dom förstod inte liknelsen. Lost in translation. Tillslut somnade jag och de fixade till benet och foten.

Jag röntkades igen och det såg nu riktigt bra ut. De tyckte fortfarande att jag skulle hem till Sverige men jag hade 5 dagar på mig innan jag skulle vara tvungen att opereras så det var ju lugnt. Det var bara att hoppa ut till bilen på ett ben och sedan skumpa hem till Cochabamba. Jag fick ett helt baksäte för mig själv och det gick riktigt bra att åka i bilen trots att skumpiga vägar är det sista man vill uppleva med nybrutet ben. Tyvärr blev jag såklart kissnödig ungefär halvvägs och då var vi på 3600m höjd. Nygipsad, med min lärare under ena armen och guiden under den andra, försökte jag hoppa längsmed en grusig väg ner till en toa. Jag har nog aldrig vart så andfådd och ansträngd.

Väl hemma hos familjen blev jag glatt överraskad av att dom hade hissat ner den mjukaste och största sängen till ett rum på bottenvåningen där jag skulle få sova. Bolivianska hus är ofta byggda i längor mot en mittgård och varje dörr leder till ett rum. För att t.ex gå mellan köket och matrummet eller sovrummet och toan måste man alltså gå ut via trädgården i mitten. Det är höga trösklar mellan trädgården och varje rum eftersom de inte vill att regnvatten ska komma in. Detta ställer till det rejält när man inte kan röra sig fritt. Jag får inte stödja på foten alls och det finns inga kryckor som funkar till mig eftersom jag är så lång. Jag är således helt beroende av att någon eller egentligen två personer kan hjälpa mig när jag ska någonstans. Jag tycker att det är jobbigt att vara beroende av andra och särskilt när det är så pass svårt att kommunicera. Inatt var jag ute på ett litet äventyr för att se om jag skulle klara att ta mig till toan själv. Jag satte mig på rumpan, lade upp det gipsade benet på det friska och hävde mig baklänges med hjälp av händerna. Förutom att det var ganska jobbigt så gick det bra tills att jag skulle upp på toastolen utan att böja benet. Det gick med nöd och näppe men det är inget jag tänker testa igen.
Som tur är så är en av döttrarna i familjen läkare och hon ger mig en smärtlindrande spruta varje morgon och kväll, för ont gör det. Jag tror att värmen i kombination med att jag måste anstränga mig varje gång jag ska ta mig någonstans bidrar till att benet svullnar upp och då trycker gipset åt.

Min lärare kontaktade SOSKöpenhamn för att ordna med flyg och liknande. De nöjde sig inte med utlåtandet av den Kubanska läkaren (antagligen eftersom det var ett litet sjukhus i en liten djungelby) men jag blev ändå extremt förolämpad. Det är ju inte som att jag vill åka hem och missa allt som jag har förberett mig ett halvår inför. De föreslog att jag skulle ta mig till ett annat sjukhus här i Cochabamba, som är privat och internationellt, för ytterligare ett utlåtande. Sagt och gjort. De på det nya sjukhuset ansåg att jag inte får åka hem eftersom det finns risker med själva flygningen med lufttryck och liknande. Däremot tyckte de att den andra läkaren hade gjort ett mycket bra jobb med min fot och mitt ben vilket var skönt att höra. Man kan knappt se den ensamma benbiten på de nya röntkenplåtarna.

Så här är jag nu och jag måste stanna minst i en vecka till för att klara flygningen anser dom. Som tur är så betalar försäkringsbolaget det mesta, tex den här lånedatorn och sjukhusvistelser. Trots att man alltid vill hem när man är sjuk så fungerar det förvånansvärt bra att bo här i familjen. Jag har ju som sagt ett rum på bottenvåningen och det är en nätdörr ut till gården där det sprätter omkring hönor och kycklingar. Det bor även två hundar på gården som håller mig sällskap ibland. Klassen åkte vidare till El Alto igår och min lärare åkte tidigt imorse för att möta upp dom där. Självklart känns det lite bittert att ligga här, oförmögen att ens hämta vatten till sig själv, men jag har blivit lovad att gå denna kurs nästa höst igen om jag vill. Då har vi en planerad 5 veckorspraktik på min vanliga utbildning vilket egentligen passar bättre. Då ska jag nog bara vara här i Cochabamba för att träffa familjen igen och sedan praktisera på Casa de la mujer i Santa Cruz som jag nu missade att åka till. På lördag får jag närmare besked om exakt när jag får åka hem och tills dess tänker jag skaffa mig en gipsbränna om jag får sitta i solen. Från trädgården här har man en fin utsikt mot bergen.

Hej allihop.
Nu ar vi i chochabamba. Pa formiddagarna pluggar vi spanska (det gar inget vidare for mig, jag kan fortfarande inte fora en vanlig dialog med familjen) och pa eftermiddagarna gor vi olika organisationsbesok och turistar oss. Haromdagen var vi uppe pa ett hogt berg for att kolla pa en stor jesusstaty. Vi akte linbana upp och gick ner vilket nastan var lika obehagligt som att ga ner for pyramiden i Mexico. Det enda som stor mig just nu ar min begransade spanska vilket gor att jag ibland kanner mig utanfor eftersom jag inte kan delta i samtal. Som tur ar kan vissa i familjen som vi bor hos tala lite engelska sa det som maste bli sagt kan jag iaf fa fram. Det ar ju en extrem fattigdom som man ser pa gatorna. Nar vi skulle kopa vatten igar kunde de inte ge oss vaxel pa motsvarande 10 svenska kronor och det ar tiggande barn overallt. Ibland, nar vi har frukt eller vatten pa oss brukar vi ge det istallet for pengar eftersom vi inte vet vem pengarna gar till. Da ber vi barnen ata medan vi ser pa sa vi sakert vet att dom far det vi ger.

Praktik

Jag tänkte att det kunde vara kul om jag la upp lite länkar till dom olika organisationerna vi kommer besöka och ha praktik hos under vår resa.

http://igualdadlgbt.org/
Detta är en hbt-organisation som organiserar möten och arbetar med rättighetsfrågor.
Om ni är intresserade av att läsa mer om hbt-personers rättigheter i Bolivia kan ni kolla på dessa länkar:
http://www.qx.se/samhalle/9286/hbtpersoner-skyddas-i-bolivias-nya-grundlag%E2%80%A8%E2%80%A8
http://www.svalorna.se/?q=node/613
http://www.svalorna.se/files/Fakta_HBT_Bolivia_SvalornaLA_LU_090626_MB.pdf

I La PAz ska vi praktisera på Svensk-Bolivianska skolan som drivs av stiftelsen Gatubarn. Vi ska bo hemma hos lärarna på skolan så jag tror att det kommer bli en mycket givande upplevelse.
http://www.stiftelsengatubarn.se/Skolverksamhet_Bolivia/Skolan.htm


Vi kommer även göra ett litet stopp i El Alto för att besöka våra vänner i teatergruppen Albor (som var här under SPUNKfestivalen) för att medverka på en Boliviansk poesifestival. Vi ska även få en guidead tur av en ur Albor på en kyrkogård den 31a okt (dvs halloween). Det ska tydligen vara något alldeles extra.
http://boliviansk-teaterturne.blogspot.com/

Todos los santos


Vi ska kolla på lite brottning oxå. Aymara kvinnorna behåller sina traditionella kjolar på och brottas som om helvetet vore nära.



När vi ändå är så pass nära Cobacabana och titicacasjön så gör vi såklart ett stopp där över natten och besöker en skola mitt ute på solön.


På min födelsedag ska vi (tyvärr) cykla ner för dödens väg som går mellan La Paz och Coroico. Jag måste erkänna att jag faktiskt känner mig nervös redan nu trots att jag har hört att det är en av världens vackraste utsiktsplatser.


När vi är i Chochabamba så ska vi bl.a besöka en organisation som arbetar med att förvilda tama djur (apor, kattdjur osv). Det ligger en bit in i djungeln och vi kommer bo där tillsammans med djuren. Vi ska även göra en djungeltur på 2 dagar och trekka lite.
http://www.intiwarayassi.org/articles/volunteer_animal_refuge/home.html



Casa de la mujer är ett kvinnohus som påminner om tjej/kvinnojoursverksamheterna som finns i Sverige. Det blir en av de sista stoppen vi gör och det ligger i Santa Cruz.
http://www.casadelamujer.org.bo/

Vi ska även besöka Kawsay, Tinku juvenil, SOSbarnbyar, PLAN och Intiwawa