pain

Jag är precis hemkommen från sjukhuset och en av de obehagligaste situationerna jag någonsin upplevt. Ni som känner mig väl vet att jag missbrukat uttrycket (-Det här är det värsta jag vart med om) men nu kan jag med gott samvete säga att det är så, iaf nära på :) Och nu, väl hemma hos familjen måste jag lyssna på "Who let the dogs out" från discot 100 meter härifrån.

Jag skulle vara på sjukhuset kl 16.00 och kvart i var vi fortfarande hemma. Det här med att passa tider är ingen enkel sak i Latinamerika. Efter att de fått in otympliga mig i bilen, 3 ungar och en fotpall var vi redan försenade. En ur familjen följde med mig som sällskap men tyvärr kan hon inte tala engelska, så på så vis var det till föga nytta för mig som inget förstod.

Sjukhuset här i Chochabamba är mycket finare än det jag besökte i djungeln, men allting är relativt. När vi kom in satt det en gammal man i rullstol som hade skruvar i sitt ben, ungefär så som jag föreställer mig att de skulle göra det på mig. Han satt under en smutsig filt och såg miserabel ut. Jag blev naturligtvis livrädd. Sjukhuset var inte direkt handikappanpassat?! vilket gjorde att de ibland fick bära upp mig i en rullstol där det var stora höjdskillnader. Jag fick vid flera tillfällen höra att jag borde gå ner i vikt (jag vet inte om det var för deras skull eller min).

Efter att röntken var klar konstaterade de att allting läkte bra förutom att min fot var gipsad snett vilket skulle göra att det även läker ihop snett. De ville att det skulla vara gipsat i det läget som foten är när man står och inte som när man dansar balett? Jag skrattade och sa att jag ju hade dansat när det hände men att skämta på ett språk man inte förstår är inte det lättaste. Och inte fan hade jag skämtat om jag vetat vad som väntade. De bad mig lägga mig på britsen och de tog fram en maskin som påminde mig om filmen the saw. Jag antar att det är så man brukar ta bort gips men det lät jävligt obehagligt.

När gipset var av slappnade jag av och tänkte glada tankar, på spenatpaj och tunnbrödsrulle för att vara exakt. (Jag är magsjuk och har inte lyckats äta något idag). Helt plötsligt började de rycka och trycka min fot in i det rätta läget och jag skrek i högan sky. Det kändes som att bryta foten igen och igen och flera personer fick hålla fast mig för att jag skakade av smärta. Jag försökte komma på olika ord som betydde smärtstillande, injektion, det får kosta vad det kosta vill eller vad fan som helst men jag kunde inte tänka på någonting annat än att det gjorde ont. En kvinna höll mig i handen och försökte få mig att göra olika andningsövningar (jag tror att jag har fått lite förståelse för hur det är att föda barn). Allt var över på 5-10 minuter men det var ändå outhärdligt länge. Jag trodde på riktigt att jag skulle svimma av smärta, jag t.o.m ville svimma. Hade jag vetat det där hade jag garanterat sett till att ha ett par groggar under västen.
Först fick jag för mig att de kanske hade frågat om jag ville ha bedövning utan att jag förstått frågan men senare fick jag veta att det hade tagit för lång tid att vänta på att bedövningen skulle verka. För min del hade vi kunnat vänta hela dan. När allt var över var det som vanligt bara att hoppa ut till bilen och på bästa tänkbara sätt hantera den skumpiga bilturen hem.

Nu ser det iaf ljust ut och SOSKöpenhamn fixar förmodligen hem mig redan på måndag eller tisdag. Jag är tvungen att vänta minst 48 timmar från att jag fick det nya gipset tills jag får flyga men sedan är det fritt fram. Yay! Det nya gipset är i ett bättre material än det gamla och man kan t.o.m duscha med det på. Imorgon efter den första riktiga duschen på en vecka kanske tjejerna i familjen ska ta med mig till en frisör och nagelsalong för att jag ska få en billig klippning och snygga naglar inför hemfärd.