ovisshet

Idag pluggade jag lite spanska tillsammans med Maya, en av flickorna i familjen. Jag lär henne engelska och hon mig spanska. Bra deal. Allting är dammigt här och man blir aldrig direkt ren men Olga (stormamman i familjen) hjälpte mig att tvätta håret så nu känner jag mig åtminstonde lite mindre sunkig. I själva hushållet bor Olga och Allejandro, 3 av deras barn och en av dessa med sin respektive partner. Dessa har i sin tur 4 barn som är mellan 3-15 år. I ett annat hus på gården bor ytterligare kanske 6 släktingar som jag inte har jätte bra koll på ännu. Nästan varje dag träffar man någon ny person känns det som. Olgas yngsta dotter, som är lika gammal som mig, frågade mig idag hur många som bor i mitt hushåll och trodde flera gånger att hon hörde fel när jag sa att det är bara jag varannan vecka och jag och V varannan. I Bolivia bör inte ogifta flickor flytta hemifrån ens om dom har studerat färdigt och arbetar heltid. Alla i den här familjen är extremt välutbildade (läkare, lärare, psykolog osv) men trots detta har de det ganska knapert och flera arbetar extra utöver sina vanliga arbeten.



Oftast så känns det förhållandevis bra att vara kvar här, men, mitt högra knä börjar få nog av att hoppa omkring och jag är rädd att jag ska göra illa mig igen. Det är svårt att hoppa upp för dom höga trösklarna och ibland känner jag mig som en belastning. Jag vet att försökringsbolaget betalar dom ca 20$/dygn (vilket säkert drygar ut deras kassa en hel del) men det är ändå en ovälkommen känsla som smyger sig på ibland. Jag vågar inte riktigt fråga om allt som jag behöver eller om hjälp att ta mig till olika ställen och det är svårt att rent språkligt göra sig förstådd trots att jag lever med mitt lexikon under armen. Jag försöker hålla humöret uppe för både deras och min skull men för en liten stund sedan snubblade jag när jag skulle upp för tröskeln till mitt rum och började dessutom blöda näsblod. Man gör lätt det på hög höjd och jag brukar t.o.m göra det ofta i Sverige, men det blev liksom droppen. Jag blev jätte ledsen och försökte förklara att allt dom gör känns superbra, att huset, maten, allt är bra, det är bara det att jag inte vet vad som ska hända, när jag får komma hem, om jag ska opereras här, i Brasilien eller i Sverige osv osv... Jag pratade med min pappa i morse och han lovade att komma hit eller till Brasilien om det blir en operation. Det var skönt att höra. Mindre kul var det att höra att han funderar på att ställa in även Egyptenresan om jag inte hinner bli av med gips osv. Det är så mycket ovisshet och så mycket som jag sett fram emot som jag missar. Jag tycker att jag lyckats förtränga det ganska bra men nu kom allt på en gång. Det var betydligt enklare att distrahera sig själv när alla andra var kvar här och vi kunde skämta på som vanligt. Nu har jag ständigt dåligt samveta för att jag borde plugga på min kurs hemma i Sverige (vetenskapliga metoder) eller försöka lära mig bättre spanska, men jag orkar helt enkelt inte. Antingen är jag trött eller rastlös. Jag frågade om någon i familjen skulle kunna tänka sig att ta med mig på en biltur imorgon för att jag ska hinna se lite mer av Cochabamba och de ville dom absolut.