Nöjd

Nu är min ansökan inskickad så nu finns det inget mer jag kan göra för att påverka huruvida jag kommer in eller inte. Håll tummarna.

Jag hade ett långt samtal med V om vad det egentligen är som driver mig eller gör att jag vill så mycket och aldrig blir nöjd. Han sa vid upprepade tillfällen att jag aldrig kommer bli nöjd, inte om jag gör den här resan, får det där grymma jobbet, blir smal eller vinner på lotto, och visst, jag kan ge honom rätt i det. Jag är rädd för att bli nöjd. Att luta sig tillbaka och känna att man är klar, har uppnått det man vill. Då kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö. Jag tänker mig att man den dagen som man känner sig nöjd inte har något mer att ge, ingen vilja att uppleva eller lära sig nya saker. Men samtidigt så blir jag konfunderad. Han talar om det på ett vis som får mig att tro att han är nöjd, som att det är en värld som jag liksom inte har tillgång till och aldrig heller kommer kunna dela med honom. Att det är få förunnat och att han på någe vis skulle vara en av dom få. Och jag tror honom. Han utstrålar ett nöjt lugn som får mig att förundras. Det jag ser när jag slår upp mina blå på morgonen är så sjukt mycket som inte står rätt till. Diskriminering. Förtryck. Hat. Vanmakt. Hopplöshet. Fattigdom. Desperation. Jag undrar vad han ser.

Idag fick jag veta att 1 kg kött beräknas vara lika miljöovänligt som att köra en bil i 3 timmar. Mitt "körabil"samvete lättades en aning. På ett år kan jag köra 228 mil och ändå inte vara mer miljöovänlig än en icke bilkörande köttätare. Det känns bra.