kanske hem?

På flyget mellan La Paz och Lima

Innan operation


Vad sägs om min supersexiga gips/kjolbränna?

Blä, jag fick just lite hemkommenångest. Jag är visserligen kvar på sjukhuset minst tills imorrn men jag har en ny kurs som startar i morgon och det känns som en jävligt dålig idé att halka efter på även den. Jag hoppas att mitt brutna ben godtas som en ursäkt till att skjuta upp den förra hemtentan ytterligare ett par veckor eftersom jag måste fokusera på det fältarbete som ska göras nu och jag har bara ork till att ha ont och att göra en sak i taget.

Jag kom hit till sjukhuset tidigt i torsdagsmorse efter en resa på drygt 40 timmar. Jag tycker att det gick bättre än väntat att resa så långt och Erika (läkaren i den Bolivianska familjen) gav mig en avskedsspruta som räckte första dygnet. Jag fick testa på att flyga allt från förstaklass till att sitta med benet tvivelaktigt vikt framför mig. Jag blev körd i rullstol mellan de flesta flygen och alla förutom en (i Amsterdam, där man annars kanske hade förväntat sig att bli påkörd) lyckades köra in mitt ben i någon eller något. I viploungen i Lima blev jag fotad av några som antingen trodde att jag var en tuff rockstjärna eller ville föreviga mitt miserabla rullstolsburna tillstånd? I La Paz ringde mina BiVvänner och sa att de var på väg till flygplatsen för att hinna ses en snabbis över en kopp kokate men tyvärr hann de inte upp innan jag var tvungen att bli skjutsad till gaten, synd.

Väl på sjukhuset blev jag mött av mamma och Kurre men fick vänta några timmar på att röntken skulle kunna genomföras. Det blev som väntat besked om att en operation var nödvändig och på fredagen fick jag ett gäng spikar, skruvar och klämmor i min fot. Jag var helt drogad hela dan och minns inte mycket mer än att jag hade skitont, var förvirrad och kanske lite otrevlig mot en norsk sjuksyster som vakade vid min säng under dagen. Viktor kom ner hit till sjukhuset i torsdags och har stannat med mig hela tiden. Han har vart helt underbar och hjälpt mig med alla möjliga nödvändiga och onödiga saker (så som att ta mig till toan och att köpa potatissallad och korsordstidningar).

I lördags fyllde jag 26 år och min pappa och bror tog en tur ut till sjukhuset. Jag var kanske inte det roligaste sällskapet men jag lyckades klämma i mig 2 bitar pizza dagen till ära. Innan dess har jag bara spytt så fort jag tänkt på mat. Jag har även lärt mig en hel massa konstiga saker på sista tiden så nu kan jag göra det mesta på ett ben och ta sprutor på mig själv. Imorgon ska jag prova ut rullstolar, kryckor, toaförhöjningar och en massa annat praktiskt men märkligt och sen blir det hemfärd, hoppas jag, tror jag, vill jag :) Jag längtar hem till min katt (som tydligen har lagt på sig en del under min frånvaro har jag hört).