Idag har jag försökt reflektera över vad jag egentligen fick ut av Boliviaresan och jag kom fram till att det som är allra tydligast är att jag har en konstig känsla av att saker inte sker för intet. Jag tror inte att det finns en mening med allt som sker men jag tror att man kan ge saker som sker en mening.
Min första vecka i Bolivia var helt underbar men fruktansvärt tuff på ett sätt. Jag är riktigt dålig på att vara dålig på saker. Jag undviker i stor utsträckning alla tillfällen och situationer där det kan tänkas hända att jag är dålig på något. Visserligen har jag blivit bättre och bättre på att utsätta mig för sådant som jag känner mig osäker inför, men vägen var lång innan jag ens skulle komma på tanken att misslyckas med något. Jag var rädd för hur det skulle kännas. Jag har trott att jag inte skulle klara av att misslyckas på en tenta eller spela fel på en spelning. Och sen kommer jag då till detta underbara land med idel leende människor, kindpussar och varma famnar. Omtänksamheten om varandra visste nästan inga gränser och solidariteten var närvarande i alla möten. Jag kände genast gemenskap med dessa Bolivianska folk och ville veta allt. Där tog det stopp. Jag kunde inte ställa en enkel fråga eller ens tala om vädret. Alla konversationer som jag var delaktig i skedde genom en tolk. Jag stod som en åskådare på sidan av när de andra i gruppen skapade kontakt och jag kände mig överflödig.
Det som jag upplevde de här första dagarna var otroligt jobbigt och jag talade även med min lärare om det och frågade varför han tog in en person som inte alls kan tala språket. Han motiverade det med att det inte räcker med att kunna ställa en fråga på ett språk om man inte vet vad man ska fråga efter och att han inte kan begränsa kompetensen efter språket eftersom det är enklare att lära sig spanska än att lära sig humanitet. Det blev lite lättare för mig efter det och jag förstod fler och fler ord för varje dag. Eftersom språk är så mycket mer än uttalade ord så hade jag nog föreställt mig att jag skulle ha lättare att tolka och tyda än vad det faktiskt var. Den kulturella skillnaden mellan länderna yttrade sig mycket i kroppsspråk och andra gester. Jag tänkte mycket på Freire och språkets betydelse och det var intressant att applicera hans tankar på min upplevelse.
När jag brutit min fot och de andra i gruppen åkte vidare hamnade jag ensam i en familj precis som jag bävat för, men ännu värre, jag var helt beroende av att kunna kommunicera med dem eftersom jag inte klarade mig själv. Och det var inte alls farligt. Jag kände snarare ett stort lugn sprida sig i mig. Ett lugn som jag inte visste att jag hade. Min pappa sa igår att han gått här hemma i Sverige och bara väntat på att jag skulle bryta ihop och ringa hem och skrika -ta hem mig. Min mamma har sagt samma sak. Hade någon frågat mig innan resan hur jag trodde att jag skulle reagera i en liknande situation hade jag nog vart beredd att hålla med mina föräldrar.
Nu fick jag helt plötsligt en chans att åka tillbaks till Bolivia och få en helt annan upplevelse. Jag har ett helt år på mig att lära mig spanska och jag är helt säker på att jag kommer få ut otroligt mycket mer av den resan än vad jag hade fått med mig om jag genomfört denna. Nu är dom andra i klassen hemma igen. Deras resa är över medan planeringen inför min precis har börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar