tåjumpa

Jag har försökt läsa en del om fotledsfrakturer och sjukgymnastik för att på bästa sätt förebygga att det blir några konstigheter med foten och benet när gipset väl är av. De flesta fall som det går att läsa om har besvär av sin fotled flera år efter. En kvinna skrev att hon två år efter skadans uppkomst fortfarande har ont och att foten svullnar när hon anstränger sig. Andra beskriver att det känns som att man har brännblåsor runt fotleden fortfarande efter 6 månader efter att gipset är av. Läkarna rekomenderar att man äter smärtstillande och anstränger foten och benet trots smärtan eftersom det blir bättre fortare då, men att folk har besvär flera år senare skrämmer mig lite. Jag hade liksom räknat med att vara hyfsat bra till nyår och helt återställd i mars. Jag har varken tid eller förutsättningar att vara skadad särskilt länge till så nu känner jag mig faktiskt ganska orolig. Jag vågar knappt tänka på att det skulle kunna bli bestående men som hindrar mig från att göra sånt som jag älskar. Jag hoppas att veckan i Egypten kan bli en bra början på min rekreation eftersom värme och vatten är bra förutsättningar för att öva upp sin rörlighet igen.

Mitt vänstra lår är redan efter 3.5 vecka 4 cm smalare över muskeln än det högra och smalbenet precis under knät är drygt 1 cm smalare. Gipset blir jag av med den 21a dec, dvs om drygt 4 veckor och jag undrar hur mycket smalare det kommer vara då. Jag kanske får smeknamnet helan och halvan efter det här:) Det som är obehagligt är även rädslan för att göra någonting galet när jag börjar få gå på benet. Jag vet inte om jag skulle våga gå själv i skogen de första månaderna som jag alltid gjort annars. Om det inte vore för mitt förbannade knä som jag oxå har ont i så skulle jag kunna göra många fler övningar redan nu. Jag brukar cykla i luften några minuter men det värker i knät efteråt även om det känns skönt att röra på benet lite.

Igår var jag hos läkaren för att kolla mitt knä och jag fick en remiss till Västervik. Det är sjukt att dom inta kan kolla både knät och foten samtidigt. Det blir så fånigt att åka dit den ena dan för foten och sen nästa dag för knät. Läkaren som jag träffade igår var väldigt speciell och hade en lång utläggning om hur många det är som vill ha magnetröntken nuförtiden eftersom alla idrottsstjärnor får det och det finns minsann inte plats för att folk kommer i tid och otid och vill röntka sig... eh, nähä, jaha gör dom sa jag och undrade om han menade att jag var en sån person. Han var mist sagt ovillig att skriva en remiss för röntken och frågade flera gånger varför jag kände ett behov av att röntka knät. Jag bara pekade på den gipsade foten och menade att om det nu kan bli såhär illa när knät går ur led så vill man ju veta varför det hoppar ur led så ofta. Ja, jo det kunde han ju hålla med om.