Idag har jag och min mamma julpyntat hemma. Julpynt ger mig en angenäm känsla av hemtrevlighet och det är mysigt med så många små ljuskällor i allt det mörka. Jag älskar julen. Under några år hade vi en skev relation men nu är vi på samma plan igen, julen och jag. Visserligen har jag endast firat en enda jul i Sverige de senaste 4 åren och så blir även fallet detta år. Det kanske är därför det är så viktigt för mig att få lite härlig julkänsla såhär i adventstider. Jag vill inte ha någon snö dock. Visst vore det vackert, första snön känns alltid på ett speciellt vis. Jag blir barnslig och vill fånga snöflingor på tungan, bygga snögubbar och snölyktor eller bara kasta lite kramsnö på Viktor när han minst anar det. Just nu är det dock nog med problematik att ta sig mellan bilen och farstutrappen på kryckor utan halkiga isfläckar.
Igår hade jag en dag som var till absolut ingen nytta. En sån dag som man den dagen då döden närmar sig med stormsteg kommer önska att man aldrig slösade sin dyrbara korta tid här på jorden med att uppleva. Jag fick en obehaglig känsla av att tiden bara går och att jag inte gör någonting av den. Jag är inte precis purung längre och det är många saker som jag inte är nöjd med. Jag lever inte det liv som jag vill leva. Det är förvisso ingen ny insikt men jag brukar oftast känna att jag med små stapplande steg tar mig närmare och närmare den personen som jag vill vara, mer och mer lever det liv jag vill leva. Som att jag glimtar och skymtar de rätta valen och faktiskt oftare väljer rätt än fel. Igår såg jag med en prononcerad tydlighet vad det är jag måste göra för att mitt liv inte ska bli ett slöseri, om så bara för mig själv. Tyvärr är mina nyvunna insikter till föga nytta om jag inte vågar.
På en föreläsning som vi hade nyligen fick vi testa en slags associationsmetod som man kan använda i behandling eller samtal. Man ska helt enkelt brainstorma runt ord som är positivt laddade. Allt för att hitta en hoppfull och glad känsla. För att återskapa positiva minnen och för att få individer att minnas att de faktiskt har känt glädje. Att det finns där i dem.
Jag har länge använt mig av en liknande metod, men bara på mig själv. Jag brukar ibland, när saker känns träliga, gå in på en synonymordbok på nätet och skriva in glada fina ord och sedan nästan smaka på synonymerna, försöka förnimma en situation då jag upplevt det ordet och sedan fylla mig med den känslan som ordet frambringar hos mig. Jag gillar ord. Ord är min bästa artefakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar