planering

Jag är ju en sån där som gillar att planera och vara väl förberedd. Inte på så vis att jag inte kan vara spontan och göra oväntade saker men när det kommer till exempelvis resor har jag märkt att jag har mycket roligare under resan när jag vet vad jag har att vänta och lite uppstyrda aktiviteter inplanerade. Alltså har den här tiden innan utbildningen/praktiken Barn i världen drar igång vart nästintill olidlig för mig. Jag vill veta allt. Vissa skrattar åt mig, bl.a min kära pojkvän, när jag googlar vandrarkängor, nämner att jag måste ta med mig minst 45 snusdosor, skriver listor som övervägande innehåller huvudvärkstabletter, resorb och våtservetter eller när jag ringer samtal till ungdomsmottagningen (låtsas vara 17 år) och frågar hur länge man kan skjuta upp mensen... (för vem vill sitta på andra sidan jorden över ett hål i marken och inte ha tillgång till papper när det är lingonvecka?). På torsdag drar det iaf igång med föreläsningar av bl.a Jennifer Hartley och Liza Haglund. Jag har naturligtvis förberett en lista även till detta tillfälle.

Eftersom mina vanliga studier blir lidande en tid hade jag en plan att hinna läsa in hela första kursen nu innan skolan börjar så jag hinner läsa den jag missar innan jag åker. Tyvärr hade Bokus andra planer för mig och jag väntar fortfarande på böckerna 2 veckor efter beställning. Det är trots allt en härlig känsla innan kursstart, det nästan kryper i kroppen av nyfikenhet och intresse av att lära sig någonting nytt. Den första kursen för i höst är troligtvis den roligaste på hela utbildningen (Makt, kön etnicitet och mångfald) och jag ser verkligen fram emot att kasta mig över litteraturen.

En annan sak som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning är slutet på mitt och Vs distansförhållande. Hälften av den tid vi har vart tillsammans har varit på distans och våra distansrutiner är så inrutade i mig att jag vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att avsluta en konversation med -vi hörs imorrn/senare puss, trots att V befinner sig i samma rum. Det som tar priset är att han inte ens höjer på ögonbrynen. En annan del där min planerande organisatoriska sida tar överhanden är vid just flyttar. Jag har redan gått husesyn, planerat in var Vs få ägodelar ska få en plats, insett att det inte känns rimligt att sätta dom någonstans och istället börjat göra plats i förvaringsutrymmen så som garderober. Eftersom han inte har något som helst intresse för inredning eller matchning skapar detta inga problem och jag är nöjd som en lärka. Det enda av hans pinaler jag accepterar är en jordglob och hans böcker. (För att det inte ska låta så hårt måste jag bortförklara mig med att han nästan inte har några saker alls förutom det som ingår i färdigmöblerade studentlägenheter och sånt som vi har köpt tillsammans). Det som skrämmer mig är att det är en stor uppoffring från hans sida som kanske framkallar något slags övertag i andra situationer. Jag tror att det viktigaste är att han försöker skapa sig ett eget liv här med egna rutiner och åtaganden, men jag tror att det finns en risk för att bli bekväm i situationen och leva genom mig eller inte ens det. Hellre testa och misslyckas, då vet vi iaf.