Lycka

Jag ser så otroligt mycket fram emot det här året. Det händer en massa kul och jag kan knappt vänta tills jag är helt återställd och kan börja ta tag i allt roligt på allvar. Tänk bara att kunna gå på knarrande snö i strålande solsken under blå himmel med frost på träden och se på några rådjur i en skogsglänta. Tänk att kunna spela trummor igen och lära sig spanska. Tänk att ha praktik på soc och faktiskt (förhoppningsvis) fatta hur allting fungerar, egentligen, på riktigt. Tänk att resa till någon plats på jorden dit våren redan hunnit få knopparna att visa sina färger och få se fräkniga knän blottas under vippande kjolar. Tänk att få hålla i en utbildning för nya jourledare och få en hel dag på sig att berätta om det som man tycker är mest roligt och intressant av allt. Tänk att få se förundrade och intresserade miner på en föreläsning som vi anordnat. Tänk att få resa tillbaka till Bolivia och göra allt det som pachamama hindrade mig från vid mitt senaste besök. Tänk att få lära känna nya intressanta människor. Och det som nästan är mest spännande av allt är att det är så ovisst. Det kan bli på så många olika sätt och jag vet inte på vilket. Det låter säkert helt galet men jag tror att kulturkrockar och skador har fått mig att känna på ett nytt sätt inför livet. Jag vill nästan omfamna ovissheten och tycker att det är spännande att leva. Det känns som att allt jag ser är nytt och vackert på ett sätt. Jag vill en hel del och har helt enkelt bestämt mig för att föverkliga det. Det som är annorlunda nu mot annars när jag tänker att jag vill uppnå något är att det inte finns ett behov hos mig av att det måste ske på ett visst sätt, det finns inga ramar att förhålla sig till eller spärrar som begränsar mig. Jag bara vill och låter helt enkelt livet föra mig dit. Kanske är det den här känslan som jag har blivit så förundrad över när jag har sett hos andra. Jag har förvånats över att vissa har ett lugn, ett lyckligt lugn över hela sin person. Ibland har jag tänkt att det måste vara falskt, trott att känslan inte existerar, på riktigt. Jag har undrat över hur folk, oberörda, ändå tycks uppleva och se det jag ser. Det är ungefär som nu med allt som har hänt på Haiti, vissa ser förödelsen på nyheterna precis som dom ser på let´s dance. Vissa skänker en peng eller skramlar med bössor utanför Konsum. Vissa åker dit och arbetar i rasmassorna. Precis som det alltid har vart. Skillnaden är bara att det gör mig ingenting längre. Kanske beror det på att jag har träffat så många engagerade människor som vill föränding att jag kan känna mig trygg i att hjälp faktiskt når fram och gör skillnad. Förr såg jag bara det som var ont och hemskt nu ser jag det som görs och förändringen mot det bättre. Min värld är en mycket finare värld nu.