i trötthetens töcken

Jag har vart lite (eller ganska mycket) trött sedan jag återvände till de småländska skogarna efter en finfin huvudstadsvistelse. Den här gången hann jag med färre göromål än någonsin tidigare och ändå upplevde jag helgen som ett enda fullspäckat (fantastiskt roligt) schema. Dock gick mina tankar ständigt i uppsatsens tecken. Idag har vi lyckats komma i någon slags fas igen och det känns än en gång ganska roligt att skriva, trots smärre (och större) missöden. Igår insåg jag att jag hade skickat in den förra tentan till fel kurs och fick (som vanligt när jag bara har mig själv att skylla) en mindre kris. Idag damp det ner ett mail där läraren bad om ursäkt för allt strul med kurserna (uppenbarligen var det inte bara jag som missuppfattat vilken kurs vi skulle prenumerera på) och allt löste sig förstås till det bästa. Följdaktligen var det tämligen meningslöst att banna sig själv och jag undrar varför det alltid blir så?