Det kunde ju vem som helst räkna ut att realitysåporna var tvungna att ta det ett steg längre men detta var i det extremaste laget. I Everest beyond the limit får man följa ett team klättrare under hela deras färd mot toppen av världens hösta berg. Över 70 dagar tar det att nå toppen, om man nu är en av dom som lyckas vill säga. På vägen passerar de många hinder, så som att aklimatisera sig till den höga höjden, stå ut med att förfrysa både fingrar och tår, bronkit och ångesten över att behöva passera döende personer utan att kunna rädda dem på något sätt. Mina favoriter i serien är en amerikansk f.d Hells Angelssnubbe och en man som trots att han vid en tidigare expedition förfrusit båda sina ben och blivit tvungen att amputera fått för sig att han ska bli den första benlösa som tar sig upp på toppen av Mount Everest. Det som fascinerar mig mest är att på nära håll följa det mänskliga psyket när det genomför det omöjliga. Hur kan man tycka att det är värt att dö för? Hur handskas man med smärtan?
Självklart är både jag och V så inspirerade att vi börjat planera vår egen vandring uppför sveriges högsta berg. För min del är det ett sätt att studera mig själv i en annorlunda och fysiskt krävande situation. Har jag ett så starkt psyke som krävs för att pressa mig att prestera mitt yttersta. Jag vet att det inte är en stor ansträngning för dom flesta, men jag tror att det är det för mig. Och om jag ska klara det så gäller det att börja träna upp min kondis redan nu. Jag tror att det jobbiga blir att släpa på en tung ryggsäck hela dagarna kanske snarare än distansen eller stigningen. Så om ni ser mig och V spatserandes med tunga ryggsäckar på nån grusväg häromkring är vi bara ute och övar.
Svartsjön vid Tarfala, Kebnekaise
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar