Ladybathory

Idag under en föreläsning så fick jag höra att det var en person som undlät sig att anmäla och journalföra ett tillsynes klockrent fall av övervåld på sin arbetsplats vilket fick mig att bli emotionellt påverkad. Ibland så undrar jag hur synen på en människa som är hjälpsökande och utsatt i någon form kan övergå till en situation där en behandlare är beredd att utsätta denne hjälpsökande individ för ytterligare fysisk eller psykisk skada. Jag är fullt medveten om hur svårt det kan vara att hitta en lämplig balans mellan individens autonomitet (utan att inskränka integriteten) och den potentiella risk som individen kan stå inför i de fall då en behandlare kan behöva ingripa och begränsa någon eller några aspekter av individens livsföring. Jag har själv befunnit mig i situationer där gränsen är så utsuddad och otydlig att jag själv inte är säker på huruvida mitt handlingssätt var korrekt. Det uppstår med stor sannolikhet dagligen situationer av sådan karaktär när en arbetar med människor eller uppfostrar barn, likafullt så tycker jag att det finns vissa gränser som med nödvändighet måste vara tydliga och som ej får överträdas oavsett. Några exempel på hur jag ibland har makten att inskränka individers autonomitet är att vi på min arbetsplats har mat och sovtider som jag förväntar mig skall repsekteras eller att jag ibland tar mig friheten att gå in i någons rum om jag inte får svar när jag ropat och knackat. Dessa exempel kan tyckas inskränka en individ marginellt och hör även delvis till individens socialisation likväl anser jag att det är av vikt att vara medveten om att det är en mild form av maktutövande som kan uppfattas som provocerande och i viss mån frånta individer egenmakt över sina liv. För att få veta mer om anmälningsskyldighet kan ni läsa på: http://www.socialstyrelsen.se/lexmaria & http://www.socialstyrelsen.se/lexsarah