Jag vill inte vara gnällig, men vissa dagar går saker bara inte som dom ska. Alldeles för lite sömn i flera dar (en snarkande V, en sjuk katt, en nytattad arm) och orosmoment får bli min ursäkt. Men jag tror att jag skäms lite, jag vill oxå vara med i förstagångsklubben och nu är det för sent. Attans! Jag vet inte om jag tycker att anledningen till att det sket sig var bra eller bara skämmig och dålig? Om inte annat blir det en uppmuntrande historia att berätta för barnbarnen när deras tid är inne.
Jag har förbannat ont i armen till och från oxå. Det har aldrig vart så förut så det är skumt. Kanske beror det på att huden inte hinner läka och återhämta sig mellan sittningarna, eller så är det för att det är varmt, klibbigt och ganska naturligt att det gör ont. Det är snarare skumt att det inte gjort det innan...
Daisan är en tapper liten kisse. Hon kan knappt äta med den där stora tratten på och det ser inte särskilt bekvämt ut att sova med den heller. Att sen dessutom troligtvis ha skitont i sitt sår och bli itvingad medicin flera ggr om dan gör knappast saken bättre. Stackars liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar