Ladybathory

Jag å Monika har precis kollat på Into The Wild. Jag hade stora förväntningar på den eftersom de som sett den nästan beskriver den som en vändpunkt i deras liv men känslan nu efter filmen för mig är snarare -jaha, det var ju trist. Vilken fin insikt han kom fram till i slutet, men helt meningslöst ändå. Och gick han igenom allt det för att komma fram till nåt dom flesta redan vet.

Det kan bero på att jag redan delvis avsagt mig ägandet, anonymiteten fast samtidigt närheten till människor i jämförelse. Om jag inte anstränger mig behöver jag inte se en enda människa på flera dagar, några veckor till sen kan jag faktiskt leva till stor del av det vi planterat själva och det finns inget begär av så mycket mer. Samtidigt tycker jag att det är dumt att helt avsäga sig ägande och pengar. Genom att ställa dig så helt utanför samhället kan du inte heller hjälpa folk, man måste av självklara skäl vara delaktig i processen för att få till en förändring. Och det är i relationer en upplevelse blir till någonting mer än vad som lika gärna kunde vara en fantasi eller dröm. Tror få kan leva så i nuet och ha den starka jag känslan att den bekräftelse de ger sig själva är tillräcklig. Inte ens han hade det.

Jag har fortfarande ont i armen och är stel. Jag känner mig helt handikappad och kan knappt använda armen alls. Det är extremt frustrerande eftersom jag har en hel del att ta tag i på tomten och även i huset. Jag har aldrig vart med om att det har gjort ont på det här sättet tidigare, visst har det vart ömt men inte gjort så ont att man inte kan röra sig. Kanske beror det på att min arm är ganska trött på att bli tatuerad vid det här laget (3 sittningar på 4 veckor) eller så kan det bero på att det är varmt ute och att bakterier frodas? Nåt jävligt lurt är det och jag vet inte riktigt hur jag ska styra upp situationen.

Och stackars Daisy kämpar på i sin tratt, såret ser bättre ut men jag tror att hon fortfarande har väldigt ont.

Förövrigt har det hänt en bra sak idag så det får kopensera det onda på oss båda.